Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EKOT. 163
Som vi veta, har traditionen den egenheten att aldrig fästa sig
vid en viss tid. Man säger »många hundra år», och kanske den ej
är äldre än från 1710 års pest och Karl den tolftes krig och den
dåvarande nöden i landet. Det vissa är dock, att för femtio år
sedan var en mängd ungdom samlad på »minnets kulle» vid Walinge.
Den låg ganska riktigt då som i slägtmötets tid ett stycke från gården
som vid denna tid var bebyggd med ett vackert trähus; men på en
helt annan plats än garnla Walinge, som brunnit ned vid en
eldsvåda mot slutet af sjuttonhundratalet, och ännu qvarstod en väldig
ruin som påminnelse om den forna adelns tunga prakt.
Vid eldsvådan hade teglet blifvit skört och kunde således ej
användas - derför stodo murarne ännu qvar för femtio år sedan och
grusades endast af tiden - men hastigt. I vårt klimat, der
regnvattnet hvarje vinter förvandlas till is, som då bildar liksom kilar,
hvilka vidga springorna och spränga murarna, måste gamla ruiner
vara sällsynta. Det eld och brand skonat, sönderspränges af frosten.
Men ingen enda af den ungdom, som i yr uppsluppenhet sprang
uppför »minnets kulle», tänkte på huru allt försvinner - hur tiden
utplånar hvarje spår.
Hos »kapten», som den tiden egde Waliuge, funnos många barn,
både flickor och gossar, och en informator, som skulle vara dessa
senares ledare och föresyn, en lång spenslig figur med någonting lärdt
och kuriöst i sitt uppträdande - en art martyr för sina år, hvilken
genom sitt konditioneran.de skulle samla så mycket, att han skulle
kunna bli prest och möjligen sluta som komminister och för slägt och
vänner tala om den tiden han var informator på Walinge - och om
»minnets kulle» och stenen med det obegripliga narnnchiffret - om
ett märkvärdigt eko, som han upptäckt - han och ingen annan.
Magistern såg både förargad och högtidlig ut, då han sade: »Om
Emma bara kunde låta bli att skratta, så skulle herrskapet få höra
något högst märkvärdigt.»
»Hvad då, lille magister?» skrattade Emma.
»Jo, om man sjunger eller ropar, så är det ett märkvärdigt eko,
som kommer från gamla Walinge murar och skogen der bakom.»
»Eko? Söte lille magistern, sjung bara en liten ton! Låt
höra!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
