Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26 Kron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
LåDgt innan man ännu gjort sig reda för hvad ett
nationalförsvar ville säga, just under den tiden, då soldaten betraktades som
en blott maskin, hvilken kunde för penningar lejas hvar som helst
för att slå ihjäl hvem som helst och lyda hvem som helst - insåg
han, att det för ett verkligt försvar behöfdes mera än att förmå
uppställa en rad af kroppar, som kunde skjuta eller skjutas. Han
skapade således den »indelte soldaten» - på sitt sparsamma sätt, så
litet tryckande dyr som möjligt - han skapade en trupp af fullt
beväpnade och krigsdugliga svenska bönder, som veta hvad ett hem
och ett fosterland vill säga, som ha något att förlora, emedan just
den fläcken, der hustru och barn bo, är deras hem, deras härd, deras
allt! Han skapade derigenom icke soldater, dugliga för
militärdespotism; men deremot desto mera pålitliga, då det gällde att försvara
hus och hem, kung och land, hustru och barn.
Det är denna rena jordbrukareanda hos soldaten, som skiljer
svensk militär från utlandets och den indelte soldaten från blotta
soldenären.»
Gamle Kron kom från ängen och afbröt mig i mina reflexioner
med: »Ja, Herre Gud! Bara man nu kunde få in de fattiga stråna
oblötta! Det är en underlig väderlek i detta år, och kapten sa’ här
om da’n, att hans ’baroneter’ visade, som han vore galen, mellan
regn och vackert väder, så att kapten mente på att det alls inte är
reda med väderleken nu för tiden. Det är på verldens sista tid, sa’
pastor Ölund nyårsda’n.»
»God dag, kära Kron - men det blir väl bättre, skola vi
hoppas. Hör på du: vi äro gamla bägge två, Kron!»
»Jo jo men - jag är mina sextiotvå, och nu börjar gubben
känna, att det inte vill gå bra i ’tiraljörexcissen’. ’Jag tror, du är
stel i lederna, Kron’, sa’ löjtnanten, då vi skulle springa som hjortar
på storlägret i somras - för si, jag fick tån mot en sten och
drum-lade på knä. Ja, gobevare löjtnanten, sa’ jag, nu är Kron inte ung
längre, men inte är jag ett klenäte heller. Men si, när jag var ung,
så var det mig ingenting att springa en fjärdingsväg i taget med
packning och allt - aldrig ett fnask - jag blef inte andtruten en gång;
men sedan jag blef mina femti, så känns det styft i lederna.»
»Det der kommer sig deraf», skulle min synnerlige vän lektor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
