- Project Runeberg -  Ur Onkel Adams portfölj. Efterlemnade skrifter i urval /
174

(1889) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26 Kron

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

174 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.

leken till befälet ett annat, sona hundrafaldt höjer disciplinens
sammanhållande kraft. Men denna tillgifvenhet växer på en äkta svensk,
järnmängd grund, den växer på sträng rättvisa. Strängt får det vara,
det skadar icke, men med rätt.

Det är en fröjd att se denna känsla af rättvisa så rent och så
skarpt utpreglad hos en massa människor, som på sin höjd kunde
katekesen utantill, då de voro små, om än mången glömt den sedan;
men rättvisa i straff och belöning, det tro dessa om Gud, det är detta
de också fordra af sitt befäl. Denna tro är kärnan för deras
disciplin.

»För öfrigt», återtog Kron, som gerna talade om
slaisvickskom-menderingen, hvilken var ett af hans lefnads märkligaste öden, »för
öfrigt var det trefligt der ute. Vi voro inqvarterade der ute i
Ängeln och hjälpte bönderna vid skörden. Det var hvete, skall herrn
tro. Och så voro ungarna, som de varit galna efter svenskarne. Åh
ja, Herre Gud! Vi hade alla små ungar själfva der hemma, och så
tänkte jag - om fienden bröt in i vårt land,, huru gick det då med
barnen? Skulle ryssen bränna ner våra stugor och kasta barnen i
snön? Ah nej, så illa lönar oss ej Gud, och så lekte jag med de
tyska ungarne, fastän jag ej förstod ett ord af hvad de pladdrade;
men så fingo vi dem också riktigt i hälarne på oss, så att ibland
såg jag barsk ut och skulle föreställa ond kantänka - jo pytt, det
trodde de inte på.»

»Ja, så tänkte Kron; men det var väl inte alla det?»

»Jo, mestadels, om det var något ruter i karlen- men si, vi ha
storstackare själfva också, förstås. Si, storstackare äro sådana stackare,
som arrendera ut torpet och ingen jord odla, utan ta’ sitt arbete än
Mr och än där och gå der och sudda och låta hustrun sitta i stugan
med ungarne, och ha nätt och jämt en liten potatistäppa, der de
plocka potatisen under stånden, så att den är slut, innan den tas upp.
Si, de tala hvarken jordbrukaren eller idas att hjälpa till, utan ligga,
som Fläsk, stackare (som fick afsked för fylleri) på sin rygg, med
armarne i kors på magen. För si der hemma har han väl både
hustru och barn, men bägge till tynga, och han tänkte inte på annat
än att både han och de skulle sluta med att ligga på sockna, som
också blef slutet på den sortens hushållning. Nej, det duger inte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:29:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portfolj/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free