Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I mellandagarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I MELLANDAGARNE. 221
»Det är bristande underbyggnad i språket hos våra flickor»,
yttrade prosten, under det att vi återtogo vårt spatserande längs salens
tiljor och fortsatte vårt samtal öfver dagens politiska händelser. Vi
dömde om framtiden åtskilligt, af hvilket något slagit in, men det
mesta gått annorlunda, hvilket ej bevisar annat, än att det icke varit
hvarken jag eller prosten Wirrman, som regerat de svaga trådarne,
hvarmed verlden styres. Man skall aldrig fråga om sin framtid -
ej ens på lek. Slår blott något in, så blir man för lifstiden en, som
i alla vrår ser »förebud» och beständigt fruktar elaka sådana; ty
lyckliga komma sällan. Man bör derför aldrig låta spå sig, ty
antingen ljuger spådomen, och då har man varit en narr, som frågat,
eller säger den sanning, och då blir man skrockfull.
Lilla Aurora tänkte lika litet som Emma och de andra flickorna
på det präktiga svaret, sedan man skrattat sig trött åt den stackars
flickan, som så plötsligen blifvit grefvinna. Men - jag säger men -
det hände sig påföljande vår (ty allt detta tilldrog sig i
mellandagarne förstås, mellan jul och nyår, då man har ingenting att göra),
det hände sig påföljande vår, att en vacker så kallad jagtvagn
stannade utanför prestgården och man frågade efter vägen till »Lugnet»,
det lilla stället, der fru Nikolai och hennes vana dotter bodde.
Gångvägen dit var nog bra, då det var torka, sade drängen till den
resande, men bottenlös nu på våren, och körvägen - lönade sig
ej att tala om. Det var en herre med rödblacka polisonger, hvilken
själf körde och som prompt skulle dit. Han for, men en timme
derefter kom bud från fru Nikolai, att prosten, om möjligt, skulle
komma.
»Hm - i detta väglaget», mumlade prosten. Men i hvarje
välförsedd prestgård på landet finnes en så kallad sockenbudsvagn,
hvilken är så inrättad, att den lik en tusenfoting slingrar sig mellan
stenar och stubbar - och sockenbudsvagnen körde fram.
»Hvad i Guds namn kan stå på?» frågade prostinnan. »Hvem
var den främmande herrn?» tillade Emma.
När prosten efter åtskilliga vältringsförsök - som alla, i
anseende till husförhörs- eller sockenbudsvagnens egna konstruktion
misslyckades - framkommit och inträdt i rummet, fann han der för sig
den unge mannen, som plockade och ref i en hop papper, hvilka lågo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
