Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höga relationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
kypare ifrån Stockholm, och några stadens pojkar, med servett for
magen, sprungo beskäftigt kring salen, der stadens ogifta honoratiores
sutto kringströdda vid småborden. Rektorn hade tagit plats ensam
vid ett. Hans fryntliga ansigte antog en egen min, då han öfver
matsedeln läste »Stora Hotellet i R».
»R. - låt se? Här skall min goda vän bo. Ja, det har jag
hört. Han lär bo här. Minnes väl, då han och jag voro unga
pojkar, nyss blifna studenter, och vi slogo oss ihop för att få åka på
två-häståkdon, som ej skakade alldeles så rasande som kärrorna.
Minnes väl, huruledes Eklin bad mig att i förbifarten hälsa på hos
hans föräldrar. Det var en hederlig komministerfamilj, gubben var
en den älskligaste värd man kan tänka sig, rättfram, hemtreflig, en
ärans man, en riktig »Guds ord på landet» efter det gamla snittet.
Gumman hade fått finare uppfostran och tycktes illa besvärad af
kära fars brist på salongsbildning. Hon var också född fröken och
hade blifvit uppfostrad hos en af sina förnäma fränder, men af en
aflägsen gren. Den hon själf tillhörde hade gått utföre, men hon
upptogs, då föräldrarne dogo, för namnets skull. Den förnäma
familjen skingrades, mågarne brydde sig ej om namnet,, och så måste
hon ut och bli guvernant. Det var som sådan gubben Eklin hade
träffat henne och tyckte, att det alldeles icke var förunderligt, att
han, då han fått Trästad kornministratur, fick ja. Men gumman
tyckte dock alltid, att hon inte kommit på sin rätta plats, och fastän
far var »hederlig och bra», så var han dock ej annat än kaplan, en
titel, som kom henne att rysa. Huru ofta hade hon ej hört unga
officerare med en viss öfverlägsenhet tala om »bondkaplaner» och
haft roliga historier om deras uppträdande i de förnämas salonger.
Huru ofta hade hon ej skrattat åt kaplanen och kaplanskan - och
ändå var hon själf kaplanska på landet.»
Rektorn genomgick detta så noga, ty han hade den vanan eller
ovanan att mycket fundera på ursprunget till förekommande händelser.
Hans vän, unge Eklin, var en älskvärd, glad, vänlig och äfven skicklig
yngling; men hade ett fel - han var en smula fåfäng. Denna
fåfänga var dock den minst egoistiska bland alla utgreningar af detta
fel. Han var icke fåfäng för egen del. Han hade kunnat vara det,
han hade kunnat intaga hvem som helst genom sitt sätt att vara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
