Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höga relationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
trädande. Nu bröt hon brefvet. »En Eklins ungdomsvän, som ville
bespara honom några sömnlösa nätter och er sorgen att se honom
lida, sänder er en liten summa, som ni, fru Eklin, ni och ingen
annan, eger att förvalta. Den vännen är icke förnäm, icke heller rik,
men han kan dock hjälpa, så att ej nöden trycker hans ungdomsvän
för hårdt. Penningarne får ni lyfta hos kamrer Armadin. Gifvaren
får ni gissa, men skrif ej till honom - han besvär er att ej göra
det. Ni må taga det väl eller illa, begagna er af hans välvilja eller
låta bli; men Gud skall veta, att det kommer från ett godt hjärta.
Blott ej ni lider nöd, så förstår Eklin själf sig på att hoppas.
Det har han kunnat hela lifvet igenom.»
»Det är den gamle rektorn», sade hon sakta. »Det var den
ende ungdomsvän Eklin hade, och honom har han aldrig nämnt. -
’Richardsson’, - det namnet låter ingenting. Det var ingen relation,
utan bara en vän, en studentkamrat.»
Flera år förlupo - men en dag kom ett bref med svart lack.
Det var fi ån fru Eklin och lydde så: »Välgörare! Nu får jag väl
tala och tacka. Esq. Eklin har gått in i sin Herres glädje. - Ett
barn var han, derför blir han nog upptagen. Ända in i döden trodde
han på relationernas allmakt, och då han kände, att den sista stunden
nalkades, sade han; ’Du skall få se, Jeanette, att fullmakten kommer
till mig som adelskapet till kemisten Scheele - två dagar, sedan jag
somnat från alltihop.’ Blott dessa rader. Nu får jag arbeta - nu
får jag tacka er. Jeanette Eklin.»
Rektorn svarade blott med ett rekommenderadt bref, som
innehöll en vacker summa penningar, inlagcFa i ett papper med den korta
påskriften »till mjöl». När detta var afsändt, inträdde Majan och
sade suckande:
»Jag skulle bedja om två riksdaler; det är ingen dryghet.»
»Hvad då?» frågade rektorn, som nu ville vara ensam.
»Jo, mjölet är slut.»
»Slut? det var kuriöst! Räcker inte femhundra riksdaler till
mjöl?»
»Femhundra riksdaler?» upprepade hushållerskan, förundrad.
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
