Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vanans makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
hade hon lemnat barnen - och »det var en otäcking att vara tung»,
sade gubben. Kaffet var färdigt, om icke godt, dock varmt, och dracks af
frun; men barnen fingo varm mjölk - gumman var i mörka natten i
fähuset och mjölkade sin enda ko. Lind fick äfven kaffe, men tillika en tår
bränvin i. »Litet krångel, ty det värmer», sade gubben, »mera än tre pelsar».
Det kan ingen föreställa sig, huru ljuft det känns att så der komma
in från mörker och köld till ljus och värma. Barnen slumrade snart i
syskonsäng med lilla Lisa på halmbädden, och de äldre sutto kring elden.
»Ja, hennes nåd, jag är en gammal soldat. Ja, hela socknen
känner gamle Krats, som skär ut snusdosor och piphufvuden i
masur-björk och förtjenar en smula till maten och så pension till smått -
och det går undan för undan. Men Lisa är vår glädje - ja, de
barnen, de rå ej för, att de äro vår glädje.» Den fula gumman var
så beskäftig och så vänlig, att man glömde hennes fulhet.
»Huru långt är det härifrån till Hildinge?»
»Hildinge? Hvad är det», sade gubben, »det ligger inte i vår
socken.» Slutligen efter mycket funderande befanns det, att Hildinge
skulle ligga omkring fyra mil derifrån - det vill säga, att de farit
ett par, tre mil vilse åt motsatt håll - en upplysning, som på intet
vis smickrade honom, »som såg i mörkret som en katt».
Påföljande dag fortsattes resan, och man anlände till Hildinge.
»Detta är då min stackars brors barn», yttrade major Rosenstrahl,
när de bägge rödmosiga barnen föreställdes för honom, den barske
mannen med de grå mustascherna, den raka växten och den raka
gången; men han var nära sjuttio år, det är mycket det. Majoren,
som var gammal ungkarl, ville upptaga de två barnen - Hildinge
skulle bli deras rned tiden. Han var det äldsta - barnens far det
yngsta af många syskon, och alla voro nu borta, och denne brodern
hade lefvat i fattigdom om icke just nöd på slutet. »Rask gubbe
den der Krats - åh ja, jag har en dosa af hans fabrik.»
»Jag vet ej, huru jag skall belöna dem», sade frun.
»Belöna? låt det bli min orosorg. Gud ske lof, att gubben begaf
sig ut i mörka natten efter blott ett rop och att han orkade med sin
svåra börda, ty pojken der, Georg, är en tung pjes att lyfta på -
och lilla Ellen icke stort bättre, - Var det fattigt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
