Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla grefvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMLA GKEFVINNAN. 341
»Låt höra, Stefani!»
»Jo», sade min mor, »det var en gång en vis man, som ville
lära en hel hop fåglar att bära bref från främmande land till
hemmet - och han tog dem som små och vande dem vid sig, då de
ännu ej kunde flyga, och de voro så snälla och tama och togo sin
föda ur hans hand och tackade honom så vackert för hans kärlek -
men vingarne började växa, och de kunde flyga - då togo de ej
mera födan ur hans hand, utan sökte den själfva; men då förde han
dem alla - han hade tre, ea jagtfalk, en fiskmåse och en dufva - med
sig i främmande land och skref så tre bref och fastade under vingarne
på de tre fåglarne. Men i alla tre brefven stod: Släpp in i min
lustgård den, hvars bref är rent och oskadadt; ty den har flugit
trognast och längst. Och så släppte han de tre fåglarne. Och de kommo
fram alla tre till sitt barnahem; men jagtfalkens bref var blodigt och
sönderrifvet; han hade dräpt en oskyldig fågel på vägen, och under
försvaret hade denne rifvit sönder brefvet och stänkt blod derpå.
Fiskmåsen kom också, men hans bref var genomvått och hade möglat,
ty han hade dykat under sin färd öfver hafvet efter fiskar, som lekte
i vattenbrynet. Dufvan kom också, men hennes bref var oskadadt
och rent, sådant den gode vise gifvit henne det. Hon insläpptes i
sin barndoms blomstergård; men jagtfalken måste fly till klipporna i
skogen och fiskmåsen till klipporna vid hafvet - och ingendera kom
hem igen.»
Grefvinnan räckte ut armarne och sade: »Kom hit Stefani! -
Gud låte dig bli dufvan, som kom hem med brefvet, hvilket den
eviga kärleken och visheten fästat under din vinge - du har fått
vingar, barn - ej för att flyga bort, utan för att uppsöka ditt
barnahern.»
»Och ser tant», återtog flickan - »nu vet tant min tanke, då
jag valde den bilden.»
»Ja - den är bra, barn! Gå nu.»
»Det finnes ändå ett varmt hjärta på min lilla Stefani. Men
hon har rätt, hennes mor är icke jag.»
»Jag minnes väl den olyckliga emigrautskan, som kom hit med
sina minnen och sitt språk. Dessa bägge voro hennes enda egendom.
Hon blef språklärarinna; den goda frun - men ej länge. Sorgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
