Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad hafva vi lärt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD HAFVA VI LÄRT? 443
att färgblandningen skall bli röd eller grön, och det andra påstår, att
den måste bli svart som natten, så blir den i stället så der gredelin,
och de neddoppade förhoppningarne, som voro betade af publicister
och skriftlärde, erhålla en färg, som gör en omfärgning straxt efter
nödvändig.
Vi för vår del hafva icke egentligen trott på att verldens
politiska pånyttfödelse var afgjord i år; vi tyckte oss ega skäl till denna
förmodan, redan då italienarne ville gå längre i reformer än deras
öfverhufvud, som tycktes hafva klart insett både nödvändigheten af
en reform och dess gräns eller den punkt, der den till följd af
folkets närvarande moraliska och intellektuela kraft måste stanna för
att ej frambringa en reaktion. Vi fingo ännu mera skäl för denna
åsigt, då revolutionen i Frankrike utbröt, ty det var tydligt, att ett
alldeles nytt element blandat sig i kampen - detta var arbetets
anspråk. Förut visste man ej af mer än två slags aristokratier -
den, som grundade sig på börd och nåd, och den, hvars skäl
utgjordes af penningar. Den arbetande klassen hade alltid hittills varit
ett blindt verktyg för någotdera; arbetets krafter hade alltid spelat
den underordnade rollen af medel; nu först behagade arbetet ställa
sig upp som ändamål. Detta skedde naturligtvis bakvändt, orättvist
och illa; men det oaktadt fauns intet annat medel mot dessa nya
krafter än kanoner - ett bra medel för ögonblicket, men som
ganska säkert icke hjälper saken på längd. En reaktion måste inträda,
och hvem som kommer att segra, det veta vi verkligen icke ännu,
det kan bli frihetens vänner, men det kan lika väl bli despotismens;
det kan bli upplysningens och bildningens, men det kan lika väl bli
råheten och mörkret, ty despotismen och råheten kunna lika väl
skaffa sig kanoner som friheten och civilisationen, och om det
kommer an på att segra genom att slå ihjäl folk, äro de förre bestämdt
de starkaste.
Folkkraften är, så länge ej nationerna genom sin hela massa
mottagit civilisation och humanitet, en naturkraft, en flod, som lika
väl störtar fram i en kanal, gräfd af banditer, som byggd af snillen
och ädla män. Det beror endast på hvem som gräfver först och
djupast, och - låtom oss minnas – det är ej de ädlas sed att
gräfva minor; man griper till helt andra medel, då man råkar att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
