Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några grunddrag till skandinavismens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA GRUNDDRAG TILL SKANDINAVISMENS HISTORIA. 451
röfvade landet och ryska flaggan svajande på Sveaborg. Men
danskarne se dagligen den skånska vallen. Dessa leende fält, dessa
bokskogar, dessa städer och byar voro en gång danska kronländer, och
hvad skall en dansk man svara sin son, som stående på
Fredriksbergs backe pekar öfver vattnet och frågar: »Hvilket land är detta?»
annat än: »Det är Skåne-ett land, som svenskarne tagit från oss.»
Och vi svenskar skulle invagga oss i den drömmen, att danskarne
skulle kunna glömma allt detta. Kanske! Men senare än vi förlorade
Finland,, ryckte vi Norge från Danmark. Finland var blott en
provins, ett hertigdöme; Norge är ett helt konungarike.
Och allt detta skulle man tro vara i ett ögonblick glömdt,
för-sonadt, förbytt i den mest svärmiska och uppoffrande vänskap? Men
skäl funnos dock från Danmarks sida att anse Sverige för moraliskt
förpligtadt att på något sätt gengälda Danmarks förluster och nu
uppträda sorn dess försvar mot vidare stympning, utan att Danmark
på något sätt derför skulle stanna i någon tacksamhetsskuld för
hjälpen.
Dessa skäl uttalades väl icke tydligt; men lågo dock som grund
för anspråket; ty redan från början antog den danska skandinavismen
en pockande ton och lät förstå, att det var vår »skyldighet» att
hjälpa Danmark. Någon annan grund för en dylik pligt förefinnes
icke i vår historia, som icke på något enda blad har något, som från
vår sida skulle framkalla tacksamhet mot Danmark.
Vi veta också, att i Danmark vi numera betraktas med en viss
bitterhet af bedragen väntan, sedan svenska folket icke kunde eller
vågade sig in i den andamålslösa striden. Sättet, hvarpå våra
frivillige blefvo afskedade, äro ett bevis härpå.*
Efter allt detta kan det ej synas oss svenskar annorlunda, än
att danskarnes vaknade vänskap var något, som kontant borde
liqvide-ras med lif och blod för att i någon mån jämna den gamla
räkningen nationerna emellan.
Man har kallat den sårade nationalkänslan på bägge sidor för
»gamla fördomar» och har velat påstå, att dessa utplånades derför,
* Man vill nu skylla ifrån sig på Kristian IX; men beteendet var
fullkomligt lika under den folkkäre Fredrik VII och framkallade, då som nu, klander
i tidningarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
