- Project Runeberg -  427 porträtter af namnkunniga svenske män och fruntimmer /
1

(1847) [MARC] [MARC] With: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenske Poeter - 1. Johan Hindrik Kellgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Svenske Poeter.



*


1.
Johan Hindrik Kellgren.


Det är icke alltid snillets höjd och utveckling, som gör
mannen utmärkt och ger honom inflytande på framtid och
efterverld; det är ofta i ännu högre grad tiden och
tidsomständigheterna, hvarunder han framträder och hans
förmåga att uppfatta dessa, att bilda och leda dem. Detta är
en anmärkning, som vi trott oss böra förutskicka de små
utkast till skildringen af Svenske skalder, vi här gå att
meddela.

Kellgren var, såsom han äfven sjelf blygsamt erkänner,
icke ett snille af första ordningen. Skulle man noga
afväga halten af hans själsegenskaper, så var han icke något
egentligt snille, så vidt man med detta ord förstår den
öfverlägsna skapande förmågan, den mäktiga fantasien, ledd
och styrd af det skarpa genomträngande förståndet, och
detta åter höjdt och lifvadt af fantasien. Till sitt
skaldelynne var han lyriker, och lyriken är icke den art poesi,
som fordrar stora snillekrafter, ehuru hon kanske är den,
som bäst uppfattas af mängden och hos henne gör den
största lyckan, emedan hon blott tillåter att njuta af sitt
behag, ej erfordrar någon djupare tanka och ej anslår
eller förutsätter någon starkare känslodaning. Kellgren
saknade visserligen icke dessa sistnämnde egenskaper, men väl
den fantasi, utom hvilken ingen blir skald i högre mening.
Han var dertill för mycket tänkare, men å andra sidan
för mycket poet, att bli tänkare och filosof af någon
utmärktare rang. Efterverlden kan derföre icke ställa
honom så högt som hans samtid, och som de velat göra,
hvilka ej kännt hvarken honom eller hans omgifningar; men
samtiden skattade honom högt och detta med skäl, ty på
henne verkade han onekligen väsendtligt, och hon står hos
honom i flerfaldiga förbindelser.

Genom sina lyriska poemer ådrog han sig rättvis
beundran af allmänheten, och Gustaf III försummade ej att
vid sitt hof och sin person fästa en sådan författare. Han
satte honom till en början i stånd, att lefva oberoende af
näringsomsorger, och då Kellgren år 1778 började utgifva
Stockholms-Posten, ställde han sig på en, både i litterärt
och ekonomiskt hänseende oberoende ståndpunkt,
hvarigenom han kunde umbära konungagunsten, hvilken hans
sjelfständiga karakter för öfrigt aldrig tillät honom att
underkasta sig såsom en lag, utan endast att åtnjuta såsom ett
vedermäle af det krönta snillets aktning och tillgifvenhet.
Med denna tidnings utgifvande antog den vittra kritiken i
Sverige först egentligen form och konsistens. Kellgren och
hans blad gällde på sin tid, och ännu länge efter
densamma, såsam en autoritet, och man har velat framställa
honom såsom ett mönster i detta hänseende, såsom en sista
instans, emot hvars utslag intet vädjande ägde rum. Så
var likväl icke förhållandet. I anseende till varm kärlek
för allt det sköna, ädla och stora samt redlig vilja att
befordra deras sak och föra deras talan, kunde ingen
öfverträffa Kellgren; men hans åsigter kunde missledas och hans
omdömen vara behäftade med skefhet, ensidighet och
misstag, lika så väl som någon annans. Detta är mindre
underligt, när man ej allenast erinrar sig den allmänna
menskliga bristfälligheten och särskildt följande omständigheter:
Kellgren var, som hvar och en annan, ett barn af sin tid,
och tidens vittra bildning var skuren efter Franska
mönster; han kände ej tillräckligt andra Europeiska nationers
skaldekonst och estetiska åsigter, eller såg dem med
fördomens blickar, och dertill uppträdde han som domare vid
ännu icke fyllda 27 år, en ålder, då man hvarken samlat
den verldserfarenhet eller det sjelfmedvetande, som gifver
skicklighet att intaga domaresätet, hvarken vid det juridiska
eller det kritiska domarebordet. Bland ganska många
oväldiga och träffande yttranden öfver litteraturens alster, finner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portr427/0003.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free