Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Svenske Poeter
- 15. Carl Gustaf af Leopold
- 16. Johann Magnus Stjernstolte
- 17. Gudmund Göran Adlerbeth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och beundran. Anställd som Lideniansk Professor i
Upsala, blef han der personligen känd af Gustaf III, som år
1786 kallade honom till sig, utnämnde honom till sin
handsekreterare och drog honom in i sitt dagliga umgänge,
hvarmed han hedrades intill monarkens död, utan att ens
kriget deri gjorde något afbrott, emedan han lät honom
komma till sig i Finland år 1789. Oaktadt den aktning,
man kan nästan säga vänskap, hvarmed Gustaf omfattade
honom, utmärkte han likväl honom lika litet som andra
snillen med yttre distinktioner; det var först efter
Konungens död som dylika tilldeltes honom, och som han
befordrades till Kansli-råd, Stats-sekreterare, Adelsman och
Kommendör af Nordstjerne-orden, likväl utan att i egentlig
tjenstgöring särdeles anlitas. Äfven han var en af de förste
ledamöterne i Svenska Akademien, som på Clara kyrkogård
öfver honom låtit uppresa en minnesvård och anlade sorg
efter honom.
*
16.
Johann Magnus Stjernstolpe
var ett ibland de många bevisen, att det just icke alltid är
det stora, öfvervägande snillet, som bereder en Författares
popularitet, emedan få uppfatta och värdera det, hvaremot
de små gåfvorna kunna af de små omdömena lättast fattas
och mest behaga, emedan de stå dem så nära.
Stjernstolpe ägde intet snille och äfven hans talang var ej någonting
utomordentligt, men han älskade poesien med värma och
hon betalte hans kärlek med några vänliga sidoblickar. Hans
ådra flöt väl ofta endast af vatten, men hon flöt oaflåtligt,
och sjelfva dess vatten var merendels så klart och
oblandadt, att hvar och en tyckte sig kunna spegla sig deri.
Hvar och en berömde således spegeln. Det var aldrig
något djupt allvar i det allvarsamma, aldrig någon svårt
sårande udd i det skämtsamma; det var öfverallt detta lätta,
gladlynta, trefliga, oförargeliga och välmenande väsen, som
återfanns hos sjelfve mannen — ty sällan har väl någon så
helt och hållet varit sig sjelf i sina skrifter, som
Stjernstolpe — och om dessa egenskaper icke förvärfvade några
enthusiastiske beundrare, voro de likväl säkra, att behaga
mängden och att ej rent af misshaga någon. Med dem går
man just icke till odödligheten, men man bereder åt lifvet
en angenäm existens.
Få Svenske Författare hafva utgifvit en sådan mängd
af skrifter som Stjernstolpe. Sannolikt skola ej många af dem
läsas några decennier härefter, ty hans originaler äga dertill
för liten originalitet, och hans öfversättningar, som utgöra
största antalet, hafva icke denna friska, lifliga kolorit,
denna musikaliska rytm, som i längden bibehåller en vers
endast för formens skönhet; men de blefvo likväl alla på
sin tid gerna lästa, ehuru i mer eller mindre grad. Hans
första arbete på egen hand var försöket till en komisk
roman kallad: Wilhem, som, i synnerhet på den tiden, visst
icke var olyckligt, men hvilket han likväl aldrig förnyade.
Han har sedan i prosan endast gjort öfversättningar,
hvaribland den af Don Quixote är den förnämsta. Versen var
likväl det fält, der han helst dvaldes, och man har af hans
hand en mängd skrifter, till det mesta öfversättningar. Den
största och mest omfattande deribland är den af Wielands
Oberon. De mest lyckade äro dock kanhända de af
Blumauers Æneis och af Den ändelösa visan.
Stjernstolpe var född i Södermanland den 8
December 1777, ingick i kansliet och avancerade efter hand till
Registrator i Krigs-expeditionen med titel af Förste
Expeditions-Sekreterare och dog i Stockholm den 17
September 1831.
*
17.
Gudmund Göran Adlerbeth.
Om man vill läsa äkta profstycken på den rena
förståndspoesien eller rättare det poetiska arbetet, utan allt spår af
snilleflykt, fantasi, själens värma och högre ingifvelse,
så bör man läsa Adlerbeths skrifter. De äro bevis huru
menniskan kan så oändeligen mycket när hon vill, men
derjemte huru hon bör låta denna vilja begränsas af förmågan
och ej sträfva till mål, som naturen rent af förbjudit
henne att hinna. Gynnad af lyckliga yttre omständigheter
kunde Adlerbeth ostörd öfverlemna sig åt sin kärlek för
litteraturen. Prosan var hans tydliga bestämmelse; men
som på hans tid poesin var modern och mången då på
god tro antog satsen, att poesien låg i formen, fördes
äfven Adlerbeth till den tankan, att han kunde bli poet. Han
blef det också visserligen till formen, men endast till den.
Man kan ej läsa någonting korrektare, felfriare än hans
verser, men också ingenting kallare, torrare, af den sanna
skaldegnistan mindre lifvadt, än de. Likväl bör man, för
att rättvist bedöma dem, mäta dem efter tiden, då han
dermed framträdde, då det ej får nekas, att de, ehuru
stående efter några få verklige skalders, stodo öfver
mängden af försök i skaldekonsten, som då gjordes. Sådant
måste också vara fallet för att på denna tid af ett vaknadt
skönhetssinne och af en sund kritik, då icke kotteriers
ynnest utan sann förtjenst banade vägen till anseende, vinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/portr427/0015.html
