Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Namnkunniga Svenska Fruntimmer - 19. Drottning Blanka - 20. Den Heliga Brita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undergräfva den, och för sitt ändamål sparade intet medel,
hvarken det öppna våldets eller de hemliga ränkornas eller
det skändliga förtalets, för att derigenom i folkets sinnen
undergräfva sina fienders anseende och beröfva dem dess
understöd. Man vet hvilka skändliga sägner hon spridt
om senare regenter, i tider, då sanningen och lögnen
lättare kunuat kontrolleras, hvad hon, för att nämna det
senaste och mest talande exemplet, sagt om Gustaf III.
Det gifves knapt någon nedrigbet, som hon icke förebrått
honom, huru han skall ha sölat sig i alla laster, huru han
fördjupat sig i djuriska utsväfningar, huru han varit
begifven på dryckenskap, huru han förgifvit personer som varit
honom i vägen och deribland sin egen fader, vid hvars
frånfälle, han vistades i Paris, huru han bestulit sin gemål,
huru han varit fördjupad i gäld och börjat kriget mot
Ryssland, för att draga sig derutur, huru han nedtyngt
riket med utskylder, huru han sjelf varit den hemliga
tillställaren af Aujalaförbuudet, huru han inrättat polisen för
att deri hafva en statsinqvisition, huru han ärnat i det nya
slottet på Haga bygga bastiljer o. s. v. Nu visar likväl
hvarje blick ifrån den hemliga insinuationen till offentliga
fakta och dokumenter, den bestämdaste motsatts af allt i
detta, och sjelfva hans vedersakare hafva måst erkänna det,
så snart de rådfrågat handlingarna. Det återstår
visserligen mycket af smädelsen, som aldrig kan vederläggas,
emedan sjelfva anklagelsen aldrig kunnat framställas; men
inför lagens domstol är blott det sant, som kan bevisas,
och inför moralens och hederns bör samma princip i ännu
högre grad gälla. När man kunnat säga så mycket om en
Konung i adertonde århundradet, huru mycket mer skulle
man ej kunnat göra det om en i det fjortonde, framför
allt sedan han bortgått från skådeplatsen och ej mer kunde
försvara sig? Men hans fienders efterkommande och
arfvingar behöfde någon färg att öfverskyla sina fäders
anläggningar mot honom och riket. Nu är förhållandet med
Magnus, att den aristokratiska ligan omisskänneligen gjort
allt, att från honom aflägsna dess undersåtares hjertan, för
att sålunda försvaga hans välde, och att hon till och med,
genom sonen Håkans upphöjelse till Konung i Korige, sökt
skilja detta rike från Sverige, för att beröfva Konungen
allt understöd derifrån; att hon då, liksom ett århundrade
senare, uppenbart motverkat den förening mellan Kordens
trenne riken, som naturen sjelf anvist, och som så tydligt
ligger i dessas intressen, emedan den icke passade in med
hennes och möjligen kunde störa hennes planer. Hon sade
sig vilja fråntaga Magnus en makt, som han ej kunde sköta;
men hon utvecklade samma afsigter emot hans son Håkan,
som hon ej hade det ringaste att förebrå, sa snart hon
märkte, att hon ej kunde begagna honom, liksom den
äldre brodren Erik, till ett lydigt redskap för sitt hat emot
fadren. Denne sistnämnde, som man i Sverige tillagt
skymfnamnet Smek och som man tillvitat en mängd fel,
både såsom Konung och menniska, har i Norge efterlemnat
ett helt annat minne och derstädes det ärofulla namnet:
den gode. Skälet är, att i Norige icke fanns en kast, som,
för befordrandet af sin egennytta, sin fåfänga och sin
hersklystnad, icke skytt något medel och icke aktat någon
rätt, hvarken folkets, fäderneslandets eller Konungens, som
aldrig vårdat sig om de tvenne förstnämnda, och ej skonat
det senare, så snart han förenat sig med de förra, så snart
han velat vara icke adelns Konung utan landets.
Hvad särskildt Blanka angår, så bör det anmärkas, att
våra äldsta krönikor och historieskribenter ingenting veta
om det ohyggliga barnamordet. De nämna endast, att
Konung Erik aflidit det ofvannämnda året. Hvad som
likväl aldramest talar för hennes oskuld, är hennes och
hennes gemåls fienders eget vittnesbörd, ty i det
afsättningsmanifest de utfärdade emot Magnus, och hvari de tillvita
honom alla möjliga förseelser, lägges likväl Eriks död
hvarken honom eller hans drottning till last. Det är högst
sannolikt, att de icke skulle förgätit en så vigtig
anklagelsepunkt, hvilken emot mördarena borde väcka hela
verldens afsky, i fall den med det ringaste fog kunnat anföras.
Då man sålunda medger, att det nu för tiden är omöjligt
att bevisa, det Blanka icke är saker till det brott man
skrifvit på hennes räkning, återstår likväl för det ädla
sinnet, som gerna tror på mensklig dygd, och tviflar på
det onda så länge sådant är möjligt, denna lyckliga
rättighet, ty anklagelsen är åtminstone på intet sätt bevisad. —
Att Blanka aflidit i Köpenhamn vid sin sons förmälning
derstädes med Waldemars dotter, är sant, men
förgiftnings-historien efter allt utseende en dikt.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
