Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 188. Henric Liljensparre - 189. Axel von Fersen d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin förbrytelse, igenskafla förlorade saker, och återställa
0rdningen, i fall den blifvit störd. Gustaf III ansåg honom
afven såsom alldeles oumbärlig på sin plats, och gaf
ho-n°m flera bevis på sin tillfredsställelse, såsom:
Lagmans-*’tel, adeligt stånd, Nordstjerne-Orden och förläning af
halfya Humlegården på 30 år. Några månader efter
^ustaf IILs död utnämndes han till Under-Ståthållare, i
^Vilken befattning han också flera månader förvaltade
Öf-’erståthullare-Embetet. Den nya Regeringen sökte
emed-Wtid att småningom aflägsna alla Gustafs gunstlingar och
väuner och Liljensparre trallades af samma öde. Hans onåd
yttrades likväl, som för de fleste, i en moderat form, då
i början af år 1793 förordnades att afgå till Svenska
^ornern såsom biträde åt dåvarande Regering. Vid afresan
lran fäderneslandet tog Liljensparre vägen öfver Köpenhamn,
’kr han uppehöll sig några dagar, ocb, såsom ett bevis
Wuledes hans fortjenster som Polis-Chef äfven
uppskattades i grannriket, må nämnas, att Polis-Direktören (som
^enna befattning i Köpenhamn kallas) anmodade honom
•öed sin närvaro hedra polisens session, vid ett märkligt
hrottmals-förhör derstädes. Liljensparre infann sig också,
°ch emottogs vid inträdet med den största utmärkelse, samt
Nödgades inlaga Ordförande-stolen under de 3:ne timmar
han derstädes uppehöll sig. Efter Gustaf Adolfs
upphö-lelse på thronen, blef Liljensparre äfven delaktig af det
a^niänna försonlighets-system, hvarigenom Konungen sökte
^°ls godtgöra Förmyndare-Styrelsens orättvisor, dels bedra
s’ö faders minne genom det hau hedrade och utmärkte dem
han omfattat med sin ynnest och förtroende. Liljensparre
lemkallades således, ocb då Konungen ej kunde förmå
ho-ll0>n att åter emottaga polis-styrelsen i liufvudstaden, erhöll
han en plats i General-Tull-Directioneu, samt utnämndes
horrt derefter till Kronans Ombud hos Tull-Arrende
Socie-*ctcn. Pör den framgång, hvarmed hans ihärdiga och
out-^ötteliga nit, ätt upptäcka sin Konungs och välgörares
ba-tlC|nan, kröntes, erhöll hau äfven uf Gustaf Adolf, såsom
helöning, förläning af den återstående delen af
Humlegår-dock likväl ej för längre tid, än den, hvarunder han
fedan innehade hälften, — den enda ekonomiska fördel han
Staten undfick. Hans sista ur förbittrades nagot genom
P’ocessen med Grevesmöhlen, hvars fiendskap han rakat
Uth‘aga sig. Han afled den 5 Januari 1814.
189.
Axel von Fersen d. y,
af Riks-Rådet Grefve von Fersen, (se ncdanföre) föddes
0,1 4 September 1755. För att fullända hans uppfostran,
skickade hans fader honom vid 16 års ålder till en anstalt
i Braunschweig och derifrån till Krigs-Akademien i Turin,
hvarefter han gjorde en vidlyftig resa kring de flesta
Europeiska länder. Återkommen till Sverige år 1775,
utnämndes han till Kapten vid Lifdragonerna, men reste snart till
Frankrike, der ban, dels för sin faders skuld, hvilken var
Chef iör det Franska partiet i Sverige, dels för sin egen
intagande personlighet, förut var väl anskrifven ocb redan
erhållit en Officerspost. Han upphöjdes nu till Öfverste i
Fransk tjenst och deltog som sådan i Amerikanska kriget,
hvarest han bevistade flera af dess betydligaste företag.
Efter återkomsten blef han Chef för regementet
1loyal-Sucdois, lemnade Frankrike för någon tid iör att åtfölja
Gustaf III på resan till Italien, men återvände sedan till
Paris och Franska hofvet, vid hvilket han stod i högt
anseende och, som det berättas, åtnjöt drottningens utmärkta
ynnest. Hans tillgifvenhet för Kongl. familjen, ännn mer
ökad genom hans aristokratiska tänkesätt, förmådde honom
att ej öfvergifva henne, då alla andra tycktes göra det, och
han var henne sålunda följaktig på den olyckliga flykten
till Varennes, hvilken man så oförsigtigt ordnat och utfört,
att den ej kunde annat än slå felt och ännu mer förvärra
hofvets ställning. Efter denna händelse begaf sig Fersen
tillbaka till fäderneslandet, åt hvars tjenst han sedermera
ägnade sig och till hvars högsta värdigheter han småningom
upphöjdes, såsom till General, Riksmarskalk, En af Rikets
Herrar, Serafimer-Riddare, Upsala Akademis Kansler och
ledamot i Regeringen under Konungens frånvaro. Ehuru
således märkvärdig genom sin lefnad, skulle han bli det
ännu mer genom sin död, hvilken altid skall utgöra en
fläck i Svenska adminislratiouens historia, icke så mycket
genom sjelfva faktum, som genom den 6kändliga intrig,
hvilken gjorde det möjligt. Fersen var Aristokrat, men i
detta ords vackra betydelse, ty långt ifrån att, som så många
andra af sitt stånd, vilja uppoffra allt och snart sagdt främst
af allt fädernesland och Konungmakt för sitt stånds och sina
enskilda fördelar, älskade ban dessa båda och ville deras
väl främst af allt, samt älskade sitt stånd blott derföre, att
han ansåg det utgöra en nödvändig ingrediens i bådas
väsen. Upphöjda tänkesätt, oegennytta, ridderlighet i detta
ords fulla bemärkelse, tillerkännas honom allmänt och det
enda, man kan tillvita honom, var en viss stolthet, mindre
i själen, än i det yttre, som stötte dem, hvilka icke
närmare kände honom, och förskaflf-"’ honom fiender, ej
endast ibland dessa senare, utan älv- bland dem af hans
krets, som denna stolthet egenteligeL ;■ ’de. Härtill kom
hufvudsakligast den ynnest han, och ännu mer hans syster,
Grefvinnan Piper, åtnjöt hos Carl XIII och dennes gemål.
För att tillintetgöra det inflytande som häraf blef en följd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
