Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 213. Adam Fredenstjerna - 214. Thomas Plomgren - 215. Gustaf Adolf Reuterholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådande Mösspartiet. Han hade nemligen redaa som
yngling geuom sin bekantskap med bröderne Ribbing fatt
förtroendet att löra protokollet i den adeliga ligas
sammanträden, som efter Pultava-slag började alltmer och mer
organisera sig och gick ut på Carl XII;s undanskaffande
samt eu oligarkisk regeringsforms införande. Denna samma
liga, som beherskade landet ända till Gustaf III:s
revolution, förblef lian oföränderligt tillgifven och hon belöuade
honom äfven på alla sätt, ja, till och med i trötts af ett
annat Riksstånds tydligt förklarade missnöje med honom
och hans yttrade tänkesätt. Bonde-Ståndet begärde
nemligen vid 1760 års Riksdag, att han måtte ställas under
tilltal för det han i ett Memorial vid 175C års Riksdag,
der fråga var om skatteköp för några honom tillhöriga
hemman, kallat Bonde-Ståndet: y,Tjcnslcqvinnorncs söner»
och insinuerat att »gemenehopen» icke var tjenlig till
Schef-feriers skötande. Det är verkligen karakteristiskt för epoken,
att den ur folkets sköte utgångne mannen, en af lagarnas
högste vårdare, offentligen smädar folket och, i trotts af
dess uppenbart tillkännagifna förtrytelse, belönas af det
Stånd, med hviiket han blifvit införlifvad, för det han så
väl vetat tillegna sig dess högtförnäma förakt för sitt
ursprung. Och det är denna lid man företrädesvis kallat:
Frihetstiden ! Fredenstjerna, hvilken för öfrigt beskrifves
som en lagfaren och duglig embetsman, ailed i Stockholm
den 4 Maj 1772.
214.
Tiiojias Plomghen.
är namnet på en af riksdagstidernas utmärktaste och mest
betydande man af ofrälse Stånden. Han föddes den 16
Augusti 1702 i Stockholm, der fadren var Linkrämare.
Efter hans död förestod han någon tid modrens handel,
tills han sjelf etablerade en egen, och vann så snart
anseende och förtroende bland sitt stånd, att han redan 1728,
således endast vid 26 års ålder, valdes till en af stadens
äldste, hvilka på den tiden voro 48, samt till ledamot i
Borgerskapets Bemedlings-, Tolags- och
Inqvarterings-Kom-niissioner, hvarpå sedermera följde åtskilliga uppdrag, bland
annat att vara Fullmäktig i Tull-Arrende-.Societeten och
Banken. Att en så utmärkt ledamot af sitt Stånd icke
kunde förbigås vid riksdagsmannavalen, faller af sig sjelft
på en tid, då dessa voro vägen till all slags betydenhet
och uttrycket af medborgares och omgifningars aktning och
omdöme om mannens värde. Plomgren blef således för
första gången år 173S vald till Riksdagsman, och utmärkte
sig här med samma iusigter, skarpsynthet, verksamhet och
patriotism, som han i alla sina andra befattningar
ådagalagt. Hans val förnyades vid de följande riksdagarna och
han kunde, vid hvar och en sådan han bevistade, anses
som sjiileu i rådslagen och driffjedern till besluten.^
Belöningar för hans förtjenster uteblefvo icke heller. Är 1747
fick han först Assessors fullmakt, slraxt derpå
Kommerse-Råds och utnämndes några veckor senare till
Handels-Borgmästare i Stockholm — Rådmansembelet, hva/till han
några år förut valts, hade han undanbedt sig. Är 1751 blef
han utsedd till sitt Stånds Talman och förstod så väl förlika
både hofvets och representationens åsigter och intressen,
att han var lika högt ansedd af båda. Ett bevis på det
förras bevågenhet erhöll han genom upphöjelsen till Adligt
Stånd, hvilken värdighet likväl skulle ryckt honom från
en plats, der han kunde göra sä mycken nytta och var så
nödvändig för staten och enskildta, hvarföre den endast
tilldeltes hans barn. Han sjelf utnämndes till Riddare af
Nordstjerue- Orden. Att uppräkna alla de befattningar,
hvaitill han kallades, vore att uppräkna nästan alla de
sar-skildta Kommissioner och muuicipal-inrättningar, som på
den tiden funuos i Stockholm, och hvaitill ledamöter af
verldsligt och ofrälse-stånd plägade utses. Dessutom var
han oftast kallad till radslagen öfver statens ärender, till
hviiket förtroende han var särdeles, skicklig, ej blott genom
sitt skarpa omdöme och sina iusigter, utan äfven geuom
hvad som hos do högt uppsatte olta har mera värde,
emedan det först faller i ögonen och således af dem lättast
fattas: en högväxt, manlig gestalt, ett fördelaktigt utseende,
behagliga umgängesgåfvor och lätthet att tala. Denne
säl-synte nian söktes ej blott af sine yrkesbröder och af statens
mäktige, utan äfven af lärdomens adepter och valdes till
ledamot af Veleuskaps-Akademien, en utmärkelse, som på
den tiden ej vederfors andra, än verkligen utmärkta
personer, bvarförutan han hade en lycka, som i hopens ögon
mest skattas: rikedom, hvilken han samlat genom sina kloka
och fördelaktiga handelsföretag. Dessa sträckte han till
orter, som förut icke mycket besökts af Svenska fartyg,
särdeles till Medelhafvet. Hans af naturen och lyckan så
högt gyuuade lefnad blef likväl icke långvarig, ty hon
af-bröts genom en, som det tycktes, för tidig död, den 21
Juni 1754, i en ålder af icke fullt 52 år.
Gustaf Adolf Reuterholm.
Favoriter ha väl icke saknats i Svenska styrelsen mer
än i andra länders, emedan regenterna öfver allt äro
men-niskor, hvilkas tycke och tillgifveuhet råka företrädesvis
fästas vid den ena personen framför den andra, utan att
sådant alltid får antagas som prof på öfvervägande förljenst
hos den gynnade. Men någon så uteslutande och
enväldig favoritstyrelse, som Reulerholms, känna ej våra häfder.
Han var en apparition, som endast framträdde på den
politiska liorizonten med Carls regeringstid och försvann med
den; men under denna tid var han också den så helt och
hållet ensamt rådande, att regentskapsperioden med skäl
kan kallas den Reuterholmska. Han föddes på Svidja
egendom i Nyland den 7 Juli 1756. Ehuru hans fader
var Riks-Rad och ägde förmögenhet, hvarigenom sonen
skulle kunnat se vägen för sig öppnad till rikets eniheten
och äreställen, tycktes han dock icke eftersträfva något
sådant, utan nöjde sig med en Kammarherretitel, den föga
bemärkta platsen som ledamot i Tulldirektionen och
framför allt det slags anseende och värdighet, som Frimureri
på den tiden kunde förskaffa. De med Gustaf III
missnöjde hade till samlingspunkt och ögonmärke hans yngre
broder, Hertig Carl, ej för dennes högre egenskaper, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
