Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XII:s Samtida - 321. Nils Bjelke - 322. Arvid Axel Marderfeldt - 323. Hans Wachtmeister - 324. Mathias Alexander von Ungern Sternberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grefve. lian hemkallade honom snart och utnämnde
honom till Kongl. Råd, General-Guvernör öfver Estland och
Revel, straxt derefter till Guvernör i Pomern, General och
Grefve. I sitt Guvernörsemhete hade han einedlertid
åtskilliga obehag, härrörande dels af något missförstånd med
Konungen, dels af ett och annat misstag i den civila
styrelsen, för hvilken Bjelke lärer haft mindre fallenhet. Ilan
bibehöll sig likväl så länge Carl XI lefde, men kort
efter dennes död ställdes han under tilltal inför Svea
Hof-Rätt, alt försvara sig mot åtskilliga beskyllningar, såsom
att han korresponderat med främmande makter, som hade
ett mot Sverige stridande interesse, att han värfvat folk
till deras tjenst, att han nedtystat en dråpsak och vägrat
,’rkäiina, såsom tjensteman, en person, försedd med
Konungens egen fullmakt m. m. Sqvaller och hofintriger
tyckas i betydlig mån härvid ha varit medverkande, helst
som lijelke cj liirer stått väl hos Grefve Piper, hvars
inflytande på den unge Konungen då redan var märkbart.
Domen utföll så’, att Bjelke dömdes från lif, ära och gods.
Han benådades likväl till lifvet och tilläts behålla tvenne
af sina familjegods. På ett af dem, Salestad, lefde han
i stillhet till sin död, som inträffade den 2(i November
17 16. De oförrätter han lidit, förmådde honom likväl
icke till några hämdplaner, och han deltog således ej i de
stämplingär, som förehades mot Carl Xll under slutet af
dess regering.
322.
Arvid Axel M ardf.rfeldt,
var son af Fältmarskalken Mardcrfcldt. Hans födelseår är
icke uppgifvit. Är 1677 gick han i krigstjenst, der han
likväl först efter tre eller fyra års förlopp och sedan
kriget var slutadt, befordrades till Officer. Lyckan var
honom likväl icke sedermera ogynsam, ty sedan han en tid
varit i Holländsk tjenst, utnämndes han år 10i)3 till
Kapten vid Lifgardet och steg så fort i grader, att han fyra
är derefter blef Öfverste för Södermanlands Regemente.
Då Carl XH:s krig utbröt, följde han honom i de llesta
operationer och utnämndes till General-Major samt
derefter till General af Infanteriet ar 1706. 1 träffningen vid
Kalisch blef han, efter ett tappert motstånd, tillfångata
gen af Sachsarne, hvilket missöde gick honom så till
sinnes, att han till och med ville afhända sig lifvet. Väl
behandlad af Konung August och frigifven kort derefter,
öfverlefde han likväl icke länge denna händelse, ty han
afled i sitt ståndqvarter Jakin i Pålen i Maji år 1708.
Han var af svag kroppsbyggnad och så sjuklig, att han
ej kunde rida mer än ganska sakta på en liten häst.
323.
Hans Wachtmeister.
Detta namn är ett bland de mest lysande i Svenska
Öriogsflottans annaler. Han var son till Kongl. Rådet och
Riks-Stallmästaren H. Wachtmeister och föddes i Stock-(
år 1641. Hans håg för sjötjensten förmådde honom
att, nnder en utländsk resa, hvarvid han äfven besökte
England, >gå som Volontär om bord på Engelska
Orlogs-flottan, der han bevistade flera strider mot den
Holländska. Återkommen till Sverige, gick han här i krigstjenst,
fick år 1676 befälet öfver ett linieskepp och utnämndes
samma är till Vice-Amiral, hvarvid han utmärkte sig vid
åtskilliga tillfällen, och upphöjdes till Amiral. Ett bevis
på huru föga tjensterna och deras rang ännu den tiden
voro ordnade, är att Wachtmeister, som innehade denna
höga befälsgrad till sjöss, då han efter sjöfälttågets slut
begaf sig till arméen i Skåne och i slaget vid Lund
tjenst-gjorde endast som Ofverst-Löjtnant vid Westgötba
kavalleri, der tre hästar blefvo honom undanskjutne. Sjön var
likväl hans element och följande året kommenderades han
åter på flottan, der han, i slaget vid Kögcbucht med sitt
Amiralsskepp höll stånd emot sju fientliga, och tvang dem
att vika. Efter krigets slut utnämndes han till
General-Amiral, Riksråd, General-Guvernör öfver Calmare Län,
Öland och Blekinge och upphöjdes till Grefve. På hans
tillstyrkan förlädes öriogsflottans station till Trotsö, der
Carlskrona stad anlades år 1680. Som befälhafvare för
flottan bidrog han väsentligen till detta vapens
utveckling och föranledde äfven Götheborgska stationens
anläggande. Då Carl XH:s krig började år 1700, förde hau
befälet öfver den flotta, som transporterade annéen till
Seland, och besörjde allt som för flottans angelägenheter
erfordrades, så att han ännu år 1710, vid sin höga ålder,
anförde en ny expedition till Finska och Svenska
kusternas försvar. Vid slutet af år 1713 företog han en resa
till Stockholm, men hvarunder vagnens stjelpning ådrog
honom en slagattack, som först höll honom länge
sängliggande på Krokeks gästgifvaregård i Östergöthland, och,
då lian derifrån blifvit förd till Stockholm, slutade hans
lif derstädes den 15 Febr. 1714. Han efterlemnade
namnet af en redlig, tapper, insigtsfull och fosterländskt
sinnad man. Ett ibland bevisen på hans tänkesätt och hans
mod att yttra dem, är den bekanta anekdoten, då Carl
XII i sin ungdom ville, på Hertigens af Holstein
uppmaning, rida öfver en timmerhög, men hvilket halsbrytande
företag Wachtmeister afböjde derigenom, att han fattade
Konungens häst vid tygeln, sägande: ”Nej, Herren skall
icke rida dit!” hvarpå följde en skarp ordväxling med
Hertigen af Holstein, men saken slöts så, att Konungen,
röjande en eftertanka och sjelfbeherskning, som man
knapt skulle väntat af lians år och sinnelag, klappade
honom på axeln, sägande: "Nej, kära gubbe, var inte ond,
jag skall inte rida dit!"
324.
Matiiias Alexander von Ungf.rn Sternberg,
föddes i Stockholm år 16S9. Hans far var
General-Ma-jor och Friherre, och sonens lefnadsbana bestämdes af
dessa förhållanden. Besynnerligt nog, började han den
likväl, år 1706, då Sverige sjelft var i krig, icke i Svensk,
utan i Fransysk tjenst, föll i slaget vid Oudenarde i Hol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
