Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XII:s Samtida - 396. Lars Hjortsberg - 397. Pehr Erik Sewelin - 398. Louis Deland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Stockholm på hans födelsedag den 22 November
sist-näinnda är, och på Kongl. Theatern dagen förut.
Inkomsten af den senare representationen användes till
uppresande af ett monument öfver hans graf på Nyköpings
kyrkogård, hvilket aftäcktes på den aflidnes dödsdag
följande året, och af den förra till präglandet af en
minnespenning, som på födelsedagen samma år af några
deputerade från Nya Theatern öfverlemnades i guld till
en-kan och i silfver till barnen. Svenska Akademien hade,
år 1823, såsom en gärd af sin aktning, tillställt honom
sin stora medalj i guld.
lljortsbergs egentliga genre var väl komedien,
kanske likväl endast derföre, att bon är den tacksammaste,
såsom mest fattlig för mängden och derföre den, hvari
han oftast uppträdde; men hon var för ingen del
uteslutande hans, och man kan nästan säga, att intet af
dramatikens olika slag var uteslutet från hans genialiska
uppfattning, knappt nog från hans förmåga att åskådligt
framställa det. Ilans sångstämmas tillgångar gjorde
honom väl icke lämplig för den stora operan, och hans
något korta iigur passade icke för det klassiska sorgespelet,
hvarföre han också icke i den Fransyska tragedien
vet-terligen uppträdde i någon annan röle än Omars i
Maho-met; men han deltog i många sångpieser, för hvilka han
hade en icke obehaglig röst och en alltid ren intonation,
och i det borgerliga sorgespelet eller dramen spelade han
många röier och nästan alltid förträffligt. Bland sådana
anmärkte man isynnerhet Jean Calass i piesen af samma
namn, oeh faderns i Trettio nr af en Spelares lefnad, der
framför allt slutscenen i första Akten, då den förtviflade
gubben förbannar sin utsväfvande son, och dervid sjelf
störtar liflös till golfvet, utfördes med en så förvillande
sanning, att många åskådare trodde, det någon olycka
verkligen händt den gamle mannen, och skyndade till
theatern, att underrätta sig om förhållandet. 1 komedien
var han lika utmärkt i karaktersröler, som i dem, hvilka
mera närmade sig till farsen, och sjelfva den sistnämnda
fann i honom en ypperlig representant af det rent
burleska, upp- och nedvända putslustiga. Ilan var således en
lika god Fredrik den Store i Katnmarpagerne, Orgon i
Tartu/fe och Francaleu i Metromanien, som Skräddaren i
Förmente Prinsen, Polycarpus i liron/oydarne, eller
Kor-poralen i Nya Garnizonen, alltid sann, alltid lillig,
sprittande af bumor, gående till komikens yttersta gräns, men
aldrig öfver den, till det löjligas största höjd, men
aldrig ett steg nedom densamma. Genom den stora mängd
af röler, han måste spela, hände väl att han stundom
uppträdde i sådana, der han var mindre på sin plats, men
denna fylldes dock alltid al honom på ett värdigt och
tillfredsställande sätt. Deremot har, i de röler, som
öf-verensstämde med hans natur- eller lynnos-egenheter —
och dessa voro utom all jemlörelse de flesta — Svenska
scenen aldrig ägt någonting med honom jemförligt i
sanning, -originalitet och inspiration, och ingen theater ägt
någon i dessa fall honom öfverlägsen. — Af hans tio
barn har blott en enda, äldsle sonen, Carl, beträdt
faderns baua och är för närvarande Aktör vid Kongl.
Thea-tero.
397.
Pehr Erik Skwkuk
föddes i Stockholm den 15 Mars 1701. Redan som ung
gosse ingick han vid theatern och anställdes vid baletten,
der han i många år fortfor att tjenstgöra, äfven sedan han
uppträdt som skådespelare, bvilken bana han började vid
Ujurgårds-tbeatern ar 1810. Han lemnade den likväl snart för
att återvända till den Kungliga, vid bvilken han qvarblef
intill år 1838, då han gick derifrån, för att göra konstresor
i landsorterna och uppträda dels å Djurgården, der han
Ijenst-gjorde ett år, dels vid Nya Theatern, intilldess han år 1844
ånyo engagerades vid den Kungliga, hvarest han qvarstått
till år 1S47, då han derifrån tagit afsked. Herr Sewelin är
koinikus i detta ords fulla betydelse och linner sig ryckt ur
sitt element, när han nödgas uppträda i röler af
allvarsam syftning. Deremot rör han sig så mycket lättare och
otvungnare i karaktersröler af burlesk natur, det
karrike-rade, förvridna, öfverspända, i huru ringa, knappt bemärkt,
eller huru brokigt utsväfvande form det må framträda, i
den klemige, sockersöte, kammarduksfine Herr Pastureau,
den hånande, bofaktige Pfellerkorn, i typen för alla
gi-rige: Ilarpagon, i den gamle Geronte (i U mver satar foingen),
den eufaldige hofmannen von Kalb (i liahal och Kärlek),
den Kot/.ebuiske incroyabeln Gyllenparfym (i Okände Sonen),
den i olika masker framträdande betjenten POiive (i
Santi-tjvyaren) eller i den inbillade unge mannen, på hvars hela
väsen den skröpliga ålderdomen tryckt sin stämpel: Baron
Torrwed (i Ålderdom och Dårskap). Äfven der det är
fråga om att blott roa, såsom i den egentliga farsen, är
han en i högsta grad lössläppt, skrattvärkande Michel
(i Href-intrigen), Pylad (i Iphiyenie den Andra), i Bryngel
(i lironfoydarne), Kaplanskan (i Tillfället gör Tjufvcn) o.
s. v. — Hans Fru var den utmärkta sångerskan Mamsell
Thunberg, först af alla Svenska sångerskor utbildad i det
Italienska maneret, som lemnade theatern år 1837, men
uppträdde sedan en och annan gång der mot särskild
öf-vcrenskommelse.
398.
Louis D E I. A N D ,
född i Stockholm af till Sverige inflyttade föräldrar, var
i ungdomen en ganska god dansör och en originell
ballett-mästare, hvars kompositioner i denna väg röjde lika
mycken smak som uppfinningsgåfva. Mest känd är han likväl
såsom komisk aktör, hvartill naturen helt och hållet
tycktes hafva bestämt honom. Utseende, hållning, organ, allt
förenade sig att göra houom till en personifikation af det
icke karrikerade, icke med beräkning roande, men af den
verkliga humorn, den trefliga, godlynta enfalden, den
medvetslösa löjligheten. Han kunde aldrig sägas spela en
röle: han var den person han skulle föreställa, så osökt,
otvungen, naturlig var han i hvarje företeelse, att man
skulle kunna kalla hans spel antingen höjden af konst
eller, hvad som var verkliga förkallandet: den totala
frånvaron af all sådan. Beklagligen förföll han ganska tidigt.
Mången trodde, att ett obetänksamt lelnadssätt härtill var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
