Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XII:s Samtida - 401. Ulrika Fredrika Pasch - 402. Anna Charlotta Schröderheim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan oflidna mosters inan, Stafhäll, hvilken, ehuru till
yrket guldsmed, likväl hade sinne för konsten, och
öfver-tog hans hushåll, som hon skötte med lika mycket
förstånd, som samvetsgrannhet. Detta var likväl icke den
enda pligt som ålåg henne, ty hon valde sig sjelf en
annan heligare: den, att äfven bidraga till afhjelpandet
af sin faders mest tryckande hehof. Ilärtill hade hon en
tillgång i sina konstanlag. Hon hade, lockad af egen
böjelse och den dagliga åsynen af sin fars och broders —
den utmärkte målareDs ooh Direktörens vid Akademien,
Lo-renz Pasch d. y. — arbeten, börjat utöfva deras yrke,
kopierat ilera porträtter och till och med försökt sig i
några originaler. hvad som förut varit för henne ett
nöje blef nu en allvarsam sysselsättning, åt hvilken hon
ägnade alla de stunder, hushållsgöromålen leinnade öfriga.
Hon målade den Gustafvianska Konungafamiljens
porträtter ifrån ättens stamfader ända till den då lefvande
konungen, och mottog äfven beställningar af enskildta.
Lönen för hennes möda och talang blef väl icke stor, ty
hennes blygsamhet afhöll henne från att för sina arbeten
fordra hvad de kunnat vara värda; men hennes ihärdiga
flit ersatte detta och ökade antalet af hennes produkter,
så att inkomsten derföre någorlunda motsvarade det vackra
ändamålet. År 17GG upphörde hennes fader att beliöfva
hennes biträde, ty han dog då; men hennes yngre syster
behöfdc det. Hon blef 1111 dennas vårdarinna och undra
moder, och i tio år lefde de tillsammans, till dess
brodern hemkom från sina utrikes resor, dem han företagit,
dels lör sin utkomst, dels för konstens studium. Nu
ökades syskonkretsen med dess naturlige beskyddare, och de
trenne lefde i rörande endrägt och kärlek tillhopa i ett
hus i 30 är. De biträdde och understödde hvarandra icke
blott i de materiella behofvens fyllande, utan äfven i
dem, som deras talang medförde. De råd, upplysningar
och rättelser Ulrika erhöll genom broderns högre förmåga
och insigter, vedergällde hon dcrigenom, att bon på hans
porträtter fullbordade utarbetandet af de många spetsar,
broderier och andra prydnader, som tillhörde den tidens
drägt, men hvilket enformiga bandtverksarbete måste
förefalla den genialiske konstnären tröttsamt. Hon, den
milda och anspråkslösa, förlorade deremot icke tålamodet,
likalitet som hon förlorade det glada lynnet, ehuru ofta
dess tillräcklighet pröfvades. Tack vare hennes
outtröttliga ansträngningar, klokhet och omtanka, ljusnade likväl
utsigterna allt mer och mer, och hon njöt den glädjen,
att ej blott kunna förskaffa sina syskon många af de små
njutningar och beqvämligheter som öka lifvets trefnad,
utan äfven att kunna lätta främmande menniskors lidande
och nöd, hvarvid bon likväl sorgfälligt dolde den hand,
ifrån hvilken hjelpen kom. Ständigt lika arbetsam,
kunde hvarken hennes högre rykte eller hennes älskade
broders råd förmå henne höja det måttliga priset på hennes
arbeten. De gåfvo henne ju hvad hon heböfde, d. v. s.
hvad hennes syskon deraf heböfde, och lemnadé henne
ändå tid att sörja för sin själs hehof, att öka sitt
kunskapsförråd och derigenom stärka sitt ljusa förstånd och
fina omdöme. Ehuru icke fru Lenngren i snille, liknade
hon henne dock i denna ädla qvinnligbet, som sätter sitt
värde uti att snarare undandölja än framhålla det, och
som tror, att ingen talang och ingen högre förmåga
ursäktar föraktet eller underlåtenheten af de husliga
sysselsättningar och yrken, som naturen anvist åt qvinnan, och
hvan färdigheten utgör hennes verkliga ära. Hennes
konst-närs-rang blef, oaktadt hennes modesti, likväl icke
obemärkt af hennes samtid, och ehuru staten ej kunde eller
ville gifva henne den pension, som for henne söktes —
ett missöde, hvaröfver hon aldrig yttrade någon
förtrytelse — hedrade likväl Målare-Akademien henne genom
valet till sin ledamot år 1773. Ulrika Pasch var född
den 10 Juli Ar 1735 och dog den 2 April år 179G.
Hennes syster, för hvilken hon varit allt, och som hennes
död väl icke beröfvade bergningen, — ty brodern lefde
— men väl denna modersvård och syskonkärlek, som
endast den aflidna kunnat skänka henne, behöfde lyckligtvis
icke länge bära denna saknad, ty äfven hon dog några
få veckor derefter.
402.
Anna Charlotta Schröderhf.im,
dotter af den på sin tid allmänt ansedde och aktade
Of-verdirektören vid Tullverket, Cbristofler von Stapelmohr,
ett genom sin skönhet ocb qvickbet ryktbart fruntimmer,
blef helt ung gift med den lefuadsglade, snillrike och
talangfulle Schröderheim. En förening af tvänne så
utmärkta personligheter, omgifna af all slags yttre lycka, syntes
lofva ett äktenskap för varaktig huslig sällbet. Älen äfven
bär bekräftades den gamla regeln, att den nära
själsför-vandtskapen emellan makar är ofta mer hinderlig än
befordrande förden äktenskapliga trefnaden, och att tvärtom
denna icke sällan befordras af en skiljaktighet i lynnen
pch åsigter, som bibehåller jemnvigten och ersätter med
den enas insigter och tycken, bvad som kan brista eller
vara öfverdrift hos den andra. Det Scbröderheimska
parets olycka var, att de för mycket liknade hvarandra.
Båda voro af sprittande qvickbet och lifligbet, båda
älskade glädjen ocb lelnadsnjutniiigen, båda lefde för mycket
i stunden oeh beräknade för litet framtiden, och
derige-nom bereddes de husliga sorger, som stundom förmörkade
deras dagar och lade fru Schröderheim i en för tidig graf.
Man beskyllde henne för någon kärlekshandel med en viss
hofslallmästarc och en bekant anekdot i detta fall förtje—
nar anföras’såsom karakteristik för tiden och hofvets ton.
l)å Gustaf 111 en dag skulle fara ut, men ekipagerna
dröjde att infinna sig, förlorade konungen tålamodet, gick ut
i de yttre rummen och frågade med häftighet den förste
han mötte, som just råkade vara Schröderheim: ”Kan ni
säga hvar D" tagit vägen?" Denne fann sig i ögonblicket
och svarade: "Nej, Ers Majestät, det vet jag verkligen
inte . . . Om han inte är bos min hustru.” Infallet kom
konungen att skratta och vreden var försvunnen. Saken
tog likväl snart en allvarsammare vändning. Fru S. lärer
ha tillåtit sig något oöfverlagdt skämt i anledning af
historien om kronprinsen Gustal Adolfs verkliga härkomst,
hvilket den elaka beställsambeten fört till konungens öron,
troligen vanstäldt genom tillägg ocb förvrängningar. Gu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
