Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken endast nödtorftigt kunde förskaffa sig fram
på de kvarblifna korta stumparne.
»Afbryt mig inte, Kristian Nöldeke,» fortfor
August Knille med värdighet, då tappar jag koncepterna,
som vår pastor Neumann skulle säga. Ja, nu har jag
sannerligen redan glömt, hvad jag ville säga.»
»Nå, tag dig då först en klunk,» ropade Kristian
Nöldeke skrattande och räckte honom ett glas.
Sedan Knille gjort en djup påhälsning i detsamma,
tycktes minnet återvända.
»Jo, hvad jag ville säga,» fortfor han, »var att
den här pojken, Gottfrid Hilgers, gjort oss mycken
glädje och kommer att göra oss ännu mer, det vill
säga, om vi bara upplefva det...»
»Ack, min Gud, ack, min Gud,» snyftade fru
Katarina Hilgers, Gottfrids moder.
»Ni behöfver inte gråta, kära fru Hilgers. Ni
är ju ännu ung, bara fyrtio år, och ni får nog
upplefva, att vår Gottfrid står på predikstolen i sin svarta
prästrock och hvita krage. Ni får själf tvätta och
stryka hans prästkragar, fru Hilgers, då vi gamla
stutar redan länge ligga begrafna på Sankt Veits
kyrkogård...»
»Ack, herr Knille, tala inte så sorgligt,» snyftade
fru Katarina.
»Jo, fru Hilgers, det måste jag och det vill
jag. På en sådan glädjedag måste människan alltid
tänka på något sorgligt, om hon inte skall bli för
öfvermodig. Och för resten, fru Hilgers, hvad ha vi
vidare att vänta på denna jorden, jag, en gammal
trasig timmerhuggare, och Kristian Nöldeke, en sådan
där afsågad jätte, och Vilhelm Poppe, enarmen, och
Konrad Hedderich, som är så illa ute för sin kramp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
