Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIN KRAMPA 191
— Ja. Nej, du — du får inte mer. —
Så kunde hon inte längre tala begripligt eller
ens hörbart på en stund.
Knut stod också stilla, icke af lydnad, men
som ett djur efter ett bedöfvande klubbslag. —
Detta var hans lugna, solklara lifs första outtyd-
bara gåta. Det var som svartkonst och under-
verk. Många flickor hade han känt, älskat en hel
del, velat några mycket väl. Ingen kände han
dock bättre än Elin Krampa, ingen älskade han
så, ingen ville han så ärligt och innerligt väl.
Och nu — när hon snart ett år varit hans, nu,
när de ändtligen skulle bli kvitt hvarje skiljande
band och skrank, nu slet hon sig ur hans famn-
tag, ryggade tillbaka för hans kärlek, som om
den vore smuts och uselhet, synd och nesa.
— Elin — jag är inte onykter — stammade
han med den medgörligt godmodiga ton, som
Elin förr alltid lystrat till, ångerköpt och blidkad.
Men han hörde själf, att det inte lät fullt
öfvertygande. Och hon skakade till som af köld,
full af afsky för hans närmande. — Hon såg ho-
nom alldeles ny, inte blott sådan, som faderns
och de andras tankar och ord sökt skapa om ho-
nom för henne, utan därtill äfven som en med-
veten förrädare mot deras kärleks helgd. I denne
svärjande och oförvägne vällustings armar skulle
hon gå förlorad, såld åt fördömelsen, utan nåd
och hjälp.
Nej — det skulle inte ske! Hon kunde inte
fatta, hur hon någonsin velat det. Hon, kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
