Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En liten spökhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UTEN SPÖKHISTORIA 3°3
Kyrkoherden satt orörlig, som väntade han
ingifvelser ur tystnaden.
— Kan vi inte få något af farbrors eget —
åjo, något litet — hvad?
Kaptenen visste, hur ömtålig just denna sonens
begäran var, men hann inte hejda den, emedan
han just höll på att torka sina stålgrå, borstiga
mustascher. Docenten låtsade icke märka faderns
återhållande åtbörd, utan betraktade ihärdigt för-
väntansfullt värdens bortvända, i ljusglansen glorie-
skimrande gubbhufvud.
Kyrkoherden satt stilla framåtböjd, utan att
svara. Men efter en stund rätade han något litet
sin rygg och lade tveksamt händerna på tan-
genterna.
Och han började spela––- nej, han diktade.
Han hade mer än minne och gehör, mer än
skolad teknik, som för resten var gammalmodig.
Han hade melodiuppfinningens gåfva.
Först lekte det, naivt och troskyldigt, vårligt
gladt — hans fria spel. Men ett klarnande, kyligt
allvar, nästan af psalmens eller den rituella musikens
anda, följde i skämtets spår och stegrades till en
bränning af mörk, tung, trött längtan. Så brast
det hela i en dissonans — men slöts af ett för-
nyadt, ännu lekande, men vemodigt vaggviseblidt
löje i toner. —
Docenten såg, varmt betagen, så att hans
bruna, djupt liggande ögon blänkte i det fladd-
rande skenet, bort till sin far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
