Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. På yttersta förpostlinien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi önskade honom lycka till försöket och
anhöllo, att också brödren Tapper ville berätta oss
historien om sin rädsla, hvilket han äfven gjorde
med dessa ord:
»Min berättelse är helt kort. Jag råkade en
gång på en jagt att komma fjerran bort i en öde
trakt. Jag gick vilse och vandrade två dagar
omkring, utan att träffa på någon menniskoboning eller
någonting att stilla min hunger med. Icke ens vatten
kunde jag påträffa, så att jag plågades jemmerligen
af både törst och hunger. Utmattad satte jag
mig slutligen på en sten och öfvertänkte min
ställning, och slutet af mina tankar blef en
öfvertygelse om, att jag ovilkorligen måste dö af hunger
och, I mån tro och beklaga mig eller icke, jag
blef verkligen rädd — rädd att på detta ömkliga
och plågsamma sätt omkomma. Jag kände en
sådan fasa för att dö, att om jag i den stunden hade
egt halfva eller hela verlden, skulle jag gerna
gifvit bort alltsammans för en beta bröd. Dock var
Gud mig nådig, ty efter ännu ett par timmar
befriades jag ur min vådliga ställning af en annan
jägare, som ankom till stället af en händelse eller
ock, hvilket jag älskar att tro, ditledd af den
himmelska Försynen, som säkert såg min nöd och hörde
mina böner.»
Kraft kunde naturligtvis icke medgifva, att
Tapper hade haft någon orsak att blifva rädd, utan
menade fastmera, att det på hela jorden icke
finnes någonting så uselt som fruktan och rädsla.
En pultron var den föraktligaste menniska, man
kunde se.
»Nej», sade Modig, »derom kan jag icke vara
ense med dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
