Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16. En tillflyktsort är du, o Gud, mig vorden - N:o 391. Jag har en vän, så huld, så mild, så tålig - N:o 505. Vi bo ej här, vi blott här nere gästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| <h12>N:o 16.</h2> |
| Adagio. |
 |
1.
En tillflyktsort är du, o Gud, mig vorden,
Och nedåt sträckas dina armar här;
Ty förr än bergen danades och jorden,
Af evighet du var, liksom du är.
2.
Och lika långt, som himmelen sig sträcker,
Din sanning hinner, och din godhet når.
Hvarhelst en nöd sig ter, din hjälp du räcker,
Och lofvets rökverk till din himmel går.
3.
För evig tid din nåd, o Herre, varar,
Ej någon gräns du för din kärlek vet,
Ty intill barn och barnabarn du sparar
En skatt af sanning och rättfärdighet.
4.
Om bergen ej mot hafvets buller hölle,
Om världen skakades uppå sin grund,
Om riken vacklade och troner fölle,
Det faller ej, ditt gamla fridsförbund.
5.
Då skall du aldrig, aldrig mig förglömma
Och ej förgäta den, som tror på dig.
Jag under dina vingar mig får gömma,
I trygghet bo och evigt fröjda mig.
1.
Jag har en vän, så huld, så mild, så tålig;
Af alla vänner han mig älskar mest
Och lika varmt, fast jag är kall och dålig;
Af alla vänner denne vän är bäst.
2.
Han är min frände, ja, min egen broder,
Och Jesus Kristus är hans ljufva namn;
Han älskar mera ömt än någon moder.
Hur ljuft det är att hvila i hans famn.
3.
Han har min arma själ så dyrt förlossat
Ifrån förbannelse och synd och död:
Den gamle ormens hufvud har han krossat.
O själ, var glad, nu har det ingen nöd.
4.
Fast Adams fall i hvarje lem jag känner,
Det allt är hotadt utaf kvinnans säd.
Fast syndens gift mitt samvete ock bränner,
Mitt skuldebref är fäst vid korsets träd.
5.
Så är jag friköpt. Ingen dom mig fäller,
Ty min förlossare är Herren Krist;
Hans dyra blod långt mer än synden gäller,
Hans skänkta oskuld skyler all min brist.
6.
Halleluja. Jag därför nu må sjunga:
Lof, ära, pris ske dig, o Jesus Krist,
Till dess i himlen med förklarad tunga
Jag lofvar dig med alla helgon sist.
1.
Vi bo ej här, vi blott här nere gästa
En liten stund, på resan till vår vän.
Låt ingenting, o Gud, vårt hjärta fästa
Och hindra färden till vårt rätta hem.
2.
Hvad gör det väl, om resan är besvärlig?
Den varar blott en liten, liten tid;
Och sedan skall så mycket mera härlig
Guds rolighet och hvila för oss bli.
3.
Visst fruktar jag ibland, ja, riktigt fasar,
När stridens rökmoln skymma bort mitt land.
Men som Rebecka let på Eleasar,
Jag litar på Guds gode, helge And’.
4.
Han är min ledare, han mig hugsvalar
Och är mig när på resan hvarje dag.
Uti min sorg han om min Jesus talar,
Och vid det talet blir jag åter glad.
5.
Du ser på mig, du undrar: kan det vara
Ett barn till Gud, en Herren Jesu brud?
Men ack, du skådar ju min resdräkt bara,
Du ser ej än min sköna bröllopsskrud.
6.
En gång skall jag som själfva solen skina,
Ja mera härligt än dess middagsglans,
När Jesus samlat in mig till de sina,
Då jag för evigt skall förblifva hans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
