- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
48

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— II —

palatset, och dà skulle det icke mer givas någon räddning för henne. Om
Aulus tog emot henne, väntade både honom och hans familj en säker död.

Lygias händer sjönko ned. Det fanns ingen utväg. Hon måste välja
mellan sina fosterföräldrars undergång och sin egen. Då hon gick till festen,
hade hon hoppats, att Vinicius och Petronius skulle förmå Cæsar att skicka
henne tillbaka till Pomponia, men nu visste hon, att det i stället var dessa
båda, som hade intalat Cæsar att föra bort henne. Det fanns ingen utväg.
Endast ett underverk skulle kunna rädda henne. Ett underverk och så
Guds kraft.

— Acte, ropade hon förtvivlad, hörde du, att Vinicius talade om, att
Cæsar hade skänkt mig åt honom och att han skall skicka sina slavar hit i
kväll för att föra mig till hans hus?

— Jag hörde det, svarade Acte.

Lygias förtvivlan fann intet eko i hennes hjärta. Hon hade ju själv varit
Neros älskarinna. Hennes hjärta var ur stånd att se något skamligt i en
sådan förbindelse. Som slavinna hade hon vant sig vid ofrihet; dessutom älska
de hon ju Nero. Om han hade återvänt till henne, skulle hon med glädje
sträcka ut armarna mot honom. Och då hon nu insåg, att Lygia endast
hade att välja mellan att bli den unge och vackre Vinicius’ älskarinna eller
pris-giva sig och de sina åt undergång, förstod hon icke, att flickan kunde tveka
ett ögonblick.

— Här skulle du ej vara tryggare än i Vinicius’ hus, sade hon.

Lygia, som ännu kände Vinicius’ lidelsefulla kyssar på sina läppar,
rodnade av blygsel vid blotta tanken därpå.

— Aldrig i livet, sade hon. Jag stannar varken här eller hos Vinicius.
Aldrig!

Acte var förvånad över hennes upprördhet och sade:

— Är Vinicius så förhatlig för dig?

Men Lygia kunde icke svara, ty tårar kvävde hennes röst Acte tryckte
henne till sitt bröst och sökte lugna henne. Ur~us andades tungt och knöt
sina händer; han älskade sin kungadotter med en hunds tillgivenhet och kunde
ej uthärda att se henne gråta. I hans halvvilda lygierhjärta uppstod begäret
att återvända till salen och strypa Vinicius, och om nödvändigt även Cæsar,
men han vågade icke anförtro detta åt sin härskarinna, då han icke var
säker på, om ett sådant handlingssätt passade en bekännare av det korsfästa
lammet.

Acte hade nu lugnat Lygia något, och hon upprepade sin fråga:

— Är han dig så förhatlig?

— Nej, svarade Lygia, jag får icke hata honom, ty jag är en kristen.

— Det vet jag, Lygia. Jag vet också av Paulus’ av Tarsus brev, att ni icke
få prisgiva er åt skammen eller frukta döden mer än synden. Men säg mig,
tillåter din lära dig att bringa döden åt andra?

— Nej.

— Hur kan du då nedkalla Neros hämnd över Aulus’ hus?

Det blev tyst en stund. En bottenlös avgrund öppnade sig åter framför
Lygia.

Och den unga frigivna fortfor:

— Jag frågar dig om detta, emedan jag hyser medömkan med dig och
även med den goda Pomponia, Aulus och deras barn. Jag har levat länge i
detta hus, och jag vet vad det vill säga att ådraga sig Cæsars vrede. Nej,
härifrån kunna vi icke flv. Det återstår endast en utväg: att bedja Vinicius,
att han för dig tillbaka till Pomponia.

Men Lygia sjönk ned på knä för att bedja till en annan, mäktigare. Även
Ursus knäböjde, och båda började bedja här i Cæsars hus i
morgonrodna-dens glans.

Det var första gången Acte var närvarande vid en sådan hön och hon
kunde ej vända sina ögon från Lygia, som hade lyft sina händer och blickade
mot himlen, som om hon väntade räddning därifrån. Morgonrodnaden be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free