Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Gömställena i slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498,
Ravensbird, under det mr Blair och lagkarlen följde efter.
Bruff qvarstannade på slottet, ty ännu måste han vara
qvar i den skenbare lordens tjenst.
Då man hunnit med skrinet till Sailor’s Rest, burit
upp det för trapporna oöh egaren, den verklige lorden,
öfvertygat sig om att det var orördt och oskadadt, såg
han på sin son, med hjertat uppfylldt af tacksamhet.
Från detta ögonblick var han den verklige arfvingen till
Dane och skulle blifva erkänd som sådan! De behöfde
nu ej längre lefva under antagna namn.
— Men kom ihåg, William, att ej ge er sjelf
tillkänna; jag vill göra detta i ert ställe och välja tiden
derför, sade, lörd Dane. För i afton åtminstone är ni
William Lydney.
— Godt! sade sonen skrattande. Dröj en hel vecka,
om ni behagar. Jag tycker rätt mycket om ett skämt.
Den unge mannen tog sin hatt under det han talade
för att gå och söka upp Wilfred Lester. Han hade ej
sett honom på hela dagen och var ur stånd att qväfva
en känsla af obestämd oro med hänseende till honom.
Han valde vägen förbi Danesheld Hall, ej derför att
det var den kortaste, utan emedan ingen annan väg var
så förtjusande för William Lydney. Då han hunnit in på
skogsstigen, hörde han röster och igenkände Wilfreds och
hans Bysters. Han var hemkommen från Great Cross och
Maria hade i sin pinsamma oro åter gått ut för att möta
honom. Hon erbjöd honom litet penningar, allt hvad hon
kunnat sammanskrapa; hon besvor honom att lemna
trakten tills faran vore öfverstånden. Wilfred hyste stor
tillgifvenhet för Maria och kände sig plågad af att hon
skulle misstänka honom. Hennes enträgna böner
besvarades nekande, det ena ordet ledde till det andra och
slutligen brast Maria i tårar och hviskade att han skulle
vara vänligare om han visste att hon skulle få uppoffra
sig för hans skull och gifta sig med lörd Dane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
