Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VIII. Gamla tiders råa lärarmetoder. — En magister med en hand av trä. Ett farligt handslag. — Livet på Nybroviken i gamla dagar. — Ett härligt minne från gamla Framnäs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| VIII.</table>
Gamla tiders råa lärarmetoder. — En magister med en hand av trä. Ett farligt handslag. — Livet på Nybroviken i gamla dagar. — Ett härligt minne från gamla Framnäs. För att ytterligare karakterisera den råhet, som vissa magistrar i gamla dagar tilläto sig kan meddelas att det var en särskild sorts tortyr magister L. tillät sig — han brukade bjuda sina kära gossar på »kaffe med långa skorpor». När en lärjunge under lektionen satt ur räckhåll för den kraftiga näven men, enligt magisterns åsikt, hade förtjänt straff, ettdera för för sen ankomst, för fusk i läxläsning eller vad som helst, fick pojken i fråga order att sitta kvar när skolarbetet var slut och efter det de andra gått. Det gick alltid liksom en kall kåre utefter ryggen vid denna befallning. Man hade att, som sagt, sitta kvar efter de andra, men ej nog med det, man skulle följa magistern till skolhuset på Skeppargatan, där han skötte sparbanksgöromålen. De stackars offren fingo sitta i samma rum som bankens kunder gingo ut och in genom, sitta — för att, när sparbanksbestyren voro slut, få ordentlig stut. Vilken omänsklig tortyr i detta. Kom befallningen tidigt på morgonen var det alltså att vänta i sex—sju timmar på en aga, den där man knappast visste sig ha förtjänat. Nåväl, den sista sparbankskunden hade gått, bankens böcker hade blivit väl inlåsta och allt sålunda klart för dagen. Lugnt gick nu magistern att taga fram en rotting, vilken han noga prövade svikten hos, och så framkallades olycksfåglarna, ty det var i regel flera samlade. Var och en fick sticka huvudet mellan magisterns kraftiga knän och huit-huit-huit! dansade rottingen över de små pojksluten. Efter detta väl << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Mon Dec 11 15:52:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/rannsten/0062.html 
|