Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Vad är det, som förmår en människa att handla moraliskt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om någon saknar detta sinne för rättrådighet,
är det gagnlöst att vädja till detsamma. Vad som
synes den ene förnuftigt finner kanske den andre
vara det mest oförnuftiga. Och då moralläran fördrar,
allt, till och med att tanken på liv och död får komma
först i andra rummet efter de etiska kraven, kan det
aldrig med fog göras gällande; att dessa i sig själva
städse måste vara de förnuftigaste.
I fråga om moral kan ingen allmängiltig
motivering givas; förnuftsskäl uppväga på intet vis rent
personliga erfarenheter. D. v. s., för att en människa
skall sätta det moraliska ändamålet högre än allting
annat i sin vandel, måste hon på grund av
självupplevelser så livligt ha känt värdet av ett moraliskt
uppförande, att hon därigenom fattat kärlek till de
moraliska grundsatserna.
Det är nämligen en ganska egenartad
förnimmelse att känna sig i andras och egna ögon gälla
som en fullt duglig beståndsdel i samhällsbyggnaden,
att liksom vara invävd i en duk av ömsesidigt
förtroende.
Men väljer man rättskaffenhetens väg, måste man
göra sitt val på fullt allvar. Här gäller det ett
antingen — eller. Man får ej nöja sig med något halvt,
ty om icke det etiska syftet göres till ett
huvudändamål i livet, förlorar det allt värde. Det kan bli
av betydelse endast om det väger tyngre än alla
andra hänsyn. Ett pålitligt led i
förtroendeförhållandet är icke den, som koketterar med rättrådigheten
blott i ny och nedan och till hälgdags, utan endast
den som ständigt och obrottsligt håller fast vid
densamma.
Vi ha nu undersökt, varifrån pliktkänslan gent
emot ett avgivet löfte kan härröra. Men denna är
ju blott en särskild form av pliktkänslan i allmänhet,
d. v. s. ett speciellt utslag av aktningen för den
moraliska äganderätten. Vad som ovan, sagts om dennas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
