Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Egendomsreformen. Envar bör kunna vinna ett skuldfritt litet hem - Husdjuren höra till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÄTTVÄNDA VÄRLDEN
149
Vi minnas en middag hos den, som på sin tid var
djurskyddstankens främste målsman i Sverige. Han bjöd just på sådant
gott kött, men höll sig på samma gång så väl med djuren, att de vilda
fåglarna från Humlegården i Stockholm flögo in till honom på
matbordet. Vi talade om slakten. Han citerade Topelius. Om vi odla
frukt och leva bara på sådan, så måste vi då offra ändå flera kryp.
Vi hava att taga för oss från naturens bord, om vi vilja leva.
Det är väl inte så farligt varken med djurens död eller vår död. Det
är bara en omkostymering, som i sagorna. Djuren ängslas väl icke
heller för döden. De torde ta den lika sorglöst som vi lägga oss att
sova på kvällen. Vi må bara ömt vårda växter och djur, och se till
att djuren få en smärtfri död. Den svenska bondens sed att tillse att
hans uttjänta häst plågfritt dödas står sig nog mot hinduens uppgivna
sed att ordna ett slags ålderdomshem för vissa av sina djur.
Vi böra icke heller låta fisken pinas till döds i luften, icke plåga
fjäderfä med en onaturlig gödning, icke döda svinen på det sätt man
använt i de engelska slakterierna.
Man har hängt deras tunga kropp vid en bakfot, varefter man
stuckit dem odövade och låtit dem långsamt dö, medan kroppen
under marter kastats omkring i luften och kanske haft livet kvar
ännu när den sänktes i det kokheta vattnet.
Vi ha sett dessa fasor med egna ögon, men också slagit alarm
mot dem i flera länder och även vunnit gehör. Kungen av Danmark
förärade en guldmedalj för detta arbete. Men svinslakteriema drivas
kanske på detta sätt ännu på många håll. Dövning av slaktdjuren
började för övrigt först vid denna tid. år 1890, enligt uppgift i en
skrift, utgiven från Nordiska museet.
Döda vi icke djuren, så dödas de minsann ändå. Vi kunna icke
bevara deras liv. Allt vad vi kunna göra är att vårda dem väl —
den berömda gamla mor Sara i Ugglehult föreslår att husdjuren vid
smålägenheterna inrymmas så gott som vägg i vägg med människorna
för att vinna ömmare vård — och att skydda dem mot smärtor, då
vi döda dem.
Vi kunna sägas vara mera hjälplösa inför människornas lidande
än inför djurens. Djuren kunna vi bevara från plågor genom en
smärtfri död, människorna måste bära det lidande, som de icke kunna
undgå. Vi kunna få plågas lika mycket som man får plågas på
slagfälten, och mera än där. I de yttersta lidandena kunna vi ej göra
något för våra kära. Det kunna vi på sätt och vis för djuren, och
så tillvida blir den svåra frågan om slakten i själva verket en
förenkling av ett svårt problem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
