Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Efterskrift. Belysning under tryckningen. Mera om sedeln och skatten Sammanfattande översikt - Kejsar Wilhelm nära vår tanke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
DEN RÄTTVÄNDA VÄRLDEN
tänkte vi, om icke Johansen skulle få träffa kejsar Wilhelm
personligen, eller åtminstone träffa honom med sin fullständiga berättelse.
Nu skulle kejsaren nog läsa den.
Efter åtskilligt besvär skaffade vi reda på originalupplagan i
Sv. Morgonbladet för något år tillbaka, klippte ur den, och det bud,
som nu fick den om hand, var ett mycket säkert bud. Lämnades
den nu icke fram, så var det icke vårt fel.
En tredje gång sökte vi få våra betraktelser om krig och fred fram
till kej saren genom en person, som vi visste hade hans öra, men om
något framlämnande blev av den gången veta vi icke heller. Men
att det icke lyckades att få fram något fjärde gången, det veta vi.
Händelserna hade gjort, att vi kommit i nära förbindelse med en
person, som rörde sig i de högsta kretsarna, och denna återigen hade
en nära anhörig, vilken hade tillträde till kejsarens familj. Nu gjorde
vi ånyo en framställning av våra skäl för att kejsaren i sitt eget och
allas intresse skulle låta folken direkt tala i krigsfrågan, och för
övrigt slå in på hempolitik för folken. Alldeles som vi skrivit
här förut.
Denna gång kom det verkligen ett svar från adressaten. Vårt
brev hade blivit genomläst gång på gång, hette det. Man tyckte väl
således, att det låg något i det. Men man hade icke kunnat besluta
sig för ett framlämnande.
Det var på den tiden, när kejsaren ansågs för en halvgud. Inte
kunde vanliga människor få säga något till honom. Inte kunde han
taga fel. Inte kunde han nånsin vara i tveksamhet om vägen.
Men ändå — vem vet, vad som skulle ha inträffat, om
människorna verkligen pressat sig fram till kejsaren! Naturligtvis säga
vi icke detta med tanke på vårt ensamma och obetydliga uppträdande,
ehuru logiken i våra skrivelser nog var ganska stark. Men vi undra,
vad det kunde ha betytt, om kyrkornas präster i samlade kårer rest
ned till stridsfronterna och begärt att få tala både med kejsaren och
de andra ledarna. Vi föreslogo detta flera gånger både för
statskyrkans och frikyrkornas män. Skulle kejsaren icke ha mottagit
dem? Vad skulle han ha sagt till förslaget om, att han och de andra
ledarna skulle träda fram med bestämt krav, att folken skulle få
tala med röstsedeln i stället för att hugga ihjäl varandra? En som
såg, vad en sådan rörelse kunde innebära, var prins Carl av Sverge.
Vi veta att han frågat en förtrogen: blir det ingenting av det, och
vi ha själva under kriget hört honom säga, att de ledande från olika
håll bort uppfordras att taga denna lösning i betraktande. Senare
kom prins Max av Baden, med vilken prins Carl nyss förut
samman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
