Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - En ny nationalekonomi. Kontroll över kapitalets gång. Stigande skatt på överförbrukningen Inga stående skulder. Ränte- och myntreglering - Kraftigare amortering genom räntesänkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÄTTVÄNDA VÄRLDEN
397
fall räntorna skulle kunna sänkas, bara staten träder fram som
reg-lerare och lämnar anbud om lån. Det nämnda anbudet skulle kanske
icke kosta staten ett öre, och icke medföra någon som hälst risk.
När andra säga: Vi höja räntan med två å tre procent, så säga
vi således i stället: låt oss sänka fastighetsräntan med ett par
procent. Låt oss få ned den för de gamla fastighetslånen till låt oss
säga 3,6 proc., eller lika mycket som räntan tills helt nyligen var för
egnahemslånen, eller låt oss för enkelhetens skull, för att icke behöva
röra oss med bråk, säga 3 procent.
I utlandet har man många gånger fått nöja sig med ett par
procent, åtminstone fick man det före kriget, ja, det omtalades, att
pengar då kunde få stå räntelösa på bankerna. Varför skulle vi då här
vara liberalare mot dem, som icke göra sig större besvär, än att de
alldeles riskfritt placera pengar mot inteckning i fastigheter?
Men hur skall man få långivaren att nöja sig med 3,6 eller 3
procent? Jo, staten säger här två saker. För det första säger staten
nu igen, som den sagt förut, att pengar för framtiden icke få
placeras i stående inteckningar, utan endast i hemkapital, som amorteras,
och i produktionslån. För det andra säger staten, att den övertager
de gamla lånen mot tre procents ränta, om så önskas. Och nu säga
naturligen alla låntagare upp sina lån.
Vad skola då långivarna göra? De söka lång placering för sina
pengar. De föredraga att ha dem säkert placerade som nu i de
gamla fastigheterna. Hellre ha de dem där än som lån i de nya egna
hemmen — för vilka staten emellertid likaledes erbjuder lån till 3
procents ränta —, och följden blir i alla vanliga fall, att långivarna bli
glada åt, att få behålla sina inteckningar mot tre procents ränta.
Härtill kommer en annan sak, som underlättar övergången. Vi
säga att skillnaden mellan den nya räntan och den gamla fortfarande
skall utbetalas till långivaren, ehuru denna skillnad nu blir
amortering på lånet. Vidare behålla vi den förut omtalade amorteringen å
två procent. Långivaren får nu således årligen inte bara lika mycket
pengar som förut, utan han får mera. Han blir inte på något sätt
strandsatt.
Behöver han pengar för sin förbrukning, så erhåller han för
det ändamålet mera än förut. Han har bara då att komma ihåg att
kapitalet tar slut om vissa år. Vill han däremot spara räntor och
amorteringar för ny, lång placering, så må han årligen insätta dem
i egnahemslånefonden. På det sättet göra pengarna bara en ny
rundgång, och han har inte alls något skäl att klaga. Visserligen får
han något mindre i ränta än förut, men om han gör motsvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
