Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björnslägtet {Urms) utgöres af stora, groft och starkt bildade djur, som väl
äta kött men äfven kunna lefva af bär och andra växtämnen. Slägtet utgöres af
flere arter, bland hvilka märkas: Vanliga Björnen (Ursus ardos), brun eller svart
till färgen; som yngre och mindre kallas han Myrbjörn, men fullväxt benämnes
han slagbjörn. Hvita Björnen eller Isbjörnen (U. Maritimm) har nos och
ögonlock svarta, men den öfriga kroppen betäckt med hvit, lång och tjock ragg.
Björnens ben tillåta honom lättare än andra djur gå i upprätt ställning på baktassarna; i
vilda tillst&ndet går han ofta så. Endast drifven af hunger och då hau ej har tillgång på annan
föda, öfverfaller han större djur, men har han fått smak på kött gör hau stor skadn på boskap
och höstar; menniskor angriper hau icke om han ej retas eller såras, men då är han ganska
farlig: gående på bakfötterna söker han med framtassarne krossa, qväfvn eller söderrifva sin lieude,
men betjenar sig föga af tänderna. Han är så stark, att han påstås kunna gå på bakfötterna och
bära en ko eller en häst i famnen. Om vintern ligger han stilla i sitt ide, ofta bestående al’ eu
håla som han gräft åt sig i jorden, der han låter snöa ned sig; han förtär under denna tid
ingenting, men ligger likväl ej i dvala; blir han drifven ur ett ide, så lägger han sig snart i ett annat.
Köttet ätes, och skinkorna samt tussarne anses för läckerheter. Isbjörnen, som är betydligt större,
bebor länderna kring polarhafven, och då der icke finnes tillgång på växter lefver hau mest af
fisk samt skälar och andra djur, dem han fångar i vattnet, hvarest han simmar och dyker med
mycken lätthet. Lefver ej ensam utan i sällskap, ofta i stora skaror. Fångad ung kan björnen
lött tämjas och äfven läras vissa konster.
Sjubben (Procyon Mor) liknar björnen men är mindre, gråbrun till färgen,
och har lång svans; klättrar med stor färdighet, och bor uti ihåliga träd. Hans
föda består af fogel, ägg och frukter; allt hvad han skall förtära sköljer han först
i vatten, hvaraf lian fått namnet Tvättbjörn. Träffas i norra Amerika.
Gräflingen eller Gräfsvinet (Meles taxm), kroppen lik björnens men mindre,
korta ben och trynlik nos; lefver af råttor, ormar, grodor, maskar och dylikt, men
förtär äfven rötter, ollon m. m. Till boning gräfver han sig underjordiska hålor
med flere utgångar, och om vintern ligger han i dvala.
Igelkotten (.Erinaoeus europæus) har ryggen och sidorna fullsatta med styfva
och hvassa piggar; då han anfalles rullar lian ihop sig till ett klot, med piggarne
utåt, så att inga rofdjur kunna komma åt honom. Ligger i dvala om vintern.
Det säges att räfven skall döda igelkotten på det sätt, att han ined tassen vänder honom
på ryggen och kastar sin urin i hans ögon, hvarigenom han tvingas att räta ut sig och blir
åtkomlig för sin fiende. Genom sin jagt efter råttor och ormar är igelkotten ett nyttigt djnr, kan
tämjas, men har en alltför obehaglig lnkt för att vara tjenlig att underhålla som husdjur.
Mullvaden (Talpa) har svart sammetslikt hår, korta men starka ben,
handlika framtassar med starka klor, nos lik ett svintryne, knapt synliga ögon och inga
yttre öron. Han vistas mest under jordytan, der han lätt gräfver sig gångar, och
lefver mest af maskar och insektslarfver, som han der uppsöker.
Näbbmusen (Sorex) har sitt namn af den långa spetsiga nosen; gräfver äfven
underjordiska gångar till sin boning. En art häraf, Sorex fod iens, vistas vid vatten,
simmar och dyker väl samt springer ofta på sjöbotten. En annan art (S. etrusau),
i Italien, är ett af de minsta däggdjur man känner.
4:de Ordningen: (»llUgarc (Gitres). Denna ordning är den talrikaste bland
däggdjuren; öfver 300 arter äro bekanta. Deras gemensamma kännetecken är
fram-tänderna, som äro 2 i hvardera käken (undantagsvis 4 i den öfre), starka,
utstående och hvassa, således tjenliga till att gnaga, hvaraf ordningens namn
uppkommit. För öfrigt skilja sig slägtena betydligt: somliga synas skapade att gräfva i
jorden till hvilka räknas Råtta, lemmel, Bäfver och Piggsvin; andra äro snabba i
språng och hopp, såsom Bure och Springråtta; andra åter äro skickliga klättrare,
såsom Ekorre och Hasselmus. Utom nu nämnde räknas hit åtskilliga andra,
hvar-ibland Hamster, Marsvin och Murmeldjur.
Råttslägtet (Mus) är särdeles talrikt, både till arter och individer; har
utstående öron, spetsig nos och naken, smafjällig svans. De allmännaste äro; Lilla
Husråttan (Mus musetdus), Stora Husråttan (M. decumanus), Svarta Råttan (M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
