Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förlofhingsd^gen gick om intet derfor, att Gustaf Adolf ej ville tillåta sin
blif-vande drottning att i sitt nya fädernesland ofientligen fira grekisk gudstjenst.
15. Gustaf IV Adolf, son till Gustaf III, var född 1778, emottog regeringen
1796, men kröntes först 1800. Han återtog till sina förtrogna flera af sin faders
vänner och anhängare. Yäl sökte han genom sparsamhet och klok hushållning
förbättra landets ställning, men det öfver större delen af Europa lågande kriget
utöfvade ett högst menligt inflytande på Sveriges handel, och en mångårig
missväxt satte rikets alla landskap i stor nöd; penningeväsendet förföll till den grad,
att sedelmyntet förlorade mer än halfva värdet och en allmän stockning var på
väg att uppstå i all rörelse. Denna brydsamhet föranledde konungen att
sammankalla en riksdag, den enda under hans regering, hvilken sammanträdde i
Norrköping på våren 1800, då en extra bevillning beslöts under namn af
“för-mögenhetsafgift". 1803 såldes Wismar med de^S område till hertigen af
Mecklenburg för en summa af 1,300,000 riksdalex./Gustaf IV Adolfs utrikes politik
var i högsta grad nyckfull och vacklande, nvarigenom han stötte sig med alla
makter och råkade i krig med flere af dem. Hans mest oförståndiga tilltag var
att han af en ursinnig vrede, som han fattat mot Frankrikes dåvarande regent,
kejsar Napoleon, lät förmå sig till krig mot denne då öfvermäktige monark.
Detta krig blef en sammanhängande kedja af okloka planer, stora felsteg och
skymfliga nederlag. Napoleon sökte i det längsta visa undfallenhet för
sven-skame, men då han såg att ingenting kunde böja deras envisa konungs
lials-starrighet, lät han, vid böljan af 1807, en fransk krigshär infalla i Pommern.
Konung Gustaf Adolf skyndade väl sjelf dit, men inga bragder blefvo af honom
utförda, och innan hösten voro alla svenska trupper utdrifna ur landet, och
Sveriges alla tyska landskap, det ärorika trettioåriga krigets dyrköpta
segerbyten, helt och hållet förlorade. Följande året blef Sverige angripet af det
mäktiga Ryssland, utan att de ringaste anstalter vidtagits till Finlands försvar.
Den 21 februari 1808 inryckte 20,000 ryssar, uUder generalen grefve
Bux-höwdens bofäl, öfver finska gränsen. De fåtaliga finnarna försvarade sig med sitt
urgamla hieltemod, men detta blef till ingen nytta, ty kort derpå begicks ett
det skamUpaste förräderi, som något lands krigsliistoria kan omtala. Den
utanför Helsingfors liggande fästningen Sveaborg, ännu blott några tiotal år gammal,
var för tillfället i det förträffligaste skick, med nära 6,000 mans frisk
besättning, hado 2,000 kanoner jemte andra vapen af alla slag i fullgodt skick samt
alla förråd fulla af både proviant och ammunition; allt detta oaktadt blef denna
af dåvarande kommendanten, vice amjralen Cronstedt, redan blott en månad efter
krigets början, öfverlemnad åt ryssarne. Den 2 mars inryckte ryssarne i
Helsingfors och den 6 lossades mot dem de första skotten från fästningen; den 6
april lofvade Cronstedt utrymma fästningen, så framt icke innan den 3 maj från
Sverige anländt minst 5 linieskepp med förstärkning. Redan tre dagar derefter
fingo ryssarne tillåtelse att besätta fästningens utanverk. De för syns skull
uppgjorda vilkoren voro omöjliga att uppfylla, och dessutom stäldes så till, att
underrättelsen härom ankom till Stockholm först den 3 maj, eller samma dag som
Sveaborgs svenska besättning fick befallning att nedlägga sina vapen och öppna
portarna åt fienden. Den käcka finska hären fortfor dock att strida och vann
många segrar, såsom vid Sikajoki den 18 och vid Revolaks den 27 april, vid
Pulkkila den 2 maj, vid Ny-Karleby den 24 juni, vid Lappo don 14 juli, vid
Alavo den 17 augusti och vid Jutas den 13 september. Allt tjente dock till
intet, ty högste befalhafvaren, den svaga och rädda fältmarskalk Kl ing spor
vågade aldrig begagna sig af de af hans tappra underbefälhafvare Adlercreut/.,
Döbeln och Sandels vunna segrar: då ett fältslag var vunnet, fingo segervinnarne
befallning att draga sig tillbaka. Från Ryssland alltjemt ankomna förstärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
