Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
var en svartklädd herre, af lång, mager och något
framåtlutande figur, bleka och sjukligt fina, men
regelbundna drag, och ]just hår, som, benadt midt i
pannan, rakt nedföll åt båda sidorna. Man kunde
knappt se en mera påfallande motsats till detta
utseende än ryttmästarens fasta och välbildade gestalt,
som vittnade om helsa och styrka, hans manligt friska
färg på behagliga, men långtifrån klassiska drag, och
hans svartkrusiga hår, som djerft reste sig och
lemnade den höga, breda pannan fullt fri. Ej mindre
olika var uttrycket hos dessa båda ungefär jemnåriga
män. Ryttmästarens var i allmänhet tankfullt och
allvarsamt, stundom tungt och dystert, samt antog
blott för ett Ögonblick och under samtal en liflighet,
som dock sällan öfvergick till glädje. Friskheten
tillhörde hos honom ej i samma mån själen som
kroppen. Deremot strålade den andres bleka ansigte och
ljusblå ögon vanligtvis af en så högstämd glädje, att
man ville kalla den exaltation. Det tycktes att den
måste med förtärande makt verka på den svaga
kroppen, så mycket mer som denna glädje aldrig gaf sig
luft i skämt och löje. Denna man log sällan,
åtminstone ej åt sådant som brukar komma andra att le;
skratta högt kom aldrig i fråga; och sjelfva hans tal
ljöd dämpadt och återhållet. Också drogo ofta, under
samtal och beröring med andra, tunga moln öfver
hans ausigte, och han suckade då, som om han varit
offer för de mest plågsamma intryck. Det var
tydligt att han hemtade sin fröjd, liksom Elmers sin
dysterhet, ur en osynlig källa, och att umgängeslifvet,
långtifrån att bidraga dertill, just var det som
omtöcknade hans ande med missmod och bekymmer.
Särdeles var detta nu märkbart, ty från det han inträdde
i Stjernefältska salongen, vek glädjen bort från hans
drag för att lemna rum åt ett strängt ogillande, en
djup sorg; och äfven hans hållning, som blef stel och
besvärad, förrådde det obehag han led.
Också tycktes hans närvaro vara ingalunda
behaglig för sällskapet. Först betraktade man honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
