- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
120

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

120

Ada kunde så mycket heldre lofva att icke nu
vara alltför narraktig, som hon, redan då Thérese kom
in, beslutat lemna slaget vid Sempach för att gå ut
i staden. Och innan husets öfriga damer hunnit göra
de toilettförändringar som fordrades for
förmiddagsbesöket, var Ada redan på väg till Näset. Men det
var icke till Karin Berg hon nu begaf sig, ehuru hon
väl haft god lust dertill. Det gälde att kasta en blick
på vida sorgligare scener än dem Lundgrenskans stuga
erbjöd.

I det uslaste hybblet på Näset låg liket af den
man som i några år med sin familj bebott denna
ruskiga lokal.

Vid Adas första besök rusig, vid det andra ett
rof för den ohyggliga sjukdom dryckenskapen alstrar,
fann hon honom vid det tredje döende efter detta
sista anfall af delirium, och nu död i sina synder; en
vämjelig qvarlefva af menniskogestalt, utsträckt på ett
läger af halm; medan den oförgängliga delen af hans
väsende gått dit, hvarest det heter: Gör räkenskap
for ditt fögderi! räkenskap för ditt förnedrade
tillstånd, din förstörda kropps- och själshälsa, din
förspillda tid, och efterlemnade varelsers timliga, kanske
eviga ofärd!

I yttre rummet, nästan lika ödsligt som det,
hvaruti det döda stoftet väntade på sina fyra bräder,
satt en qvinna sysslolös bredvid det med trasor
tillstoppade fönstret. Hennes ovårdade drägt, okammade
hår och förfallna utseende kunde ej dölja spåren af
en skönhet som varit stor, men olycksbringande.
Dragen voro ännu fina och regelbundna, och figuren
vacker i trots af sin eländiga utstyrsel; men uttryckets
ädelhet fattades de förra, och behagets gördel den
sednare. Hade hon någonsin egt dessa skatter, som
först göra det sköna rätt skönt? Troligen icke.
it-minstone hade de tidigt, mycket tidigt gått förlorade.
Hon satt längst ned vid fönstret, så långt som
möjligt från den dödes rum, och stirrade tanklöst ut i den
hvitklädda naturen. Vid det lätta bullret af Adas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free