Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133’
formiddag, att spåren deraf sutto qvar på hennes
ansigte hela middagen, hur hon än måtte bemöda sig
för att jaga bort. den; och hon behöfde väl förströelsen
af den muntre kammarj unkarens besök på aftonen.
I hans glada sällskap vek tyngden bort ur sinnet
ulan att höu märkte hur det tillgick; och ögoneu
begynte stråla så klart, som om de aldrig betraktat
annat än solsidan af lifvet. Hon tycktes då lefva
blott för stunden lika friskt som sjelfva Emerence,
endast meil mera behag, hvilket troligen kom sig deraf,
att under löjet gömde sig ett djupare allvar.
Hvilket förfarande lättsinne! Hon har låtit,
verlden gripa sig med hull och hår, hon är död och
förlorad, skulle Lejonram hafva utropat, om han nu
stigit in och hört Adas silfverklingande skratt och den
fyndighet, hvarmed hon visste gifva näring åt
Örn-klos humoristiska idéer. Han skulle dömt henne for
evigt förlustig systernamnet, hvilket han redan for
balfiirdens skull funnit tillbörligt att icke tillsvidare
gifva henne. Och likväl, hvad var hennes fel? Att
hon fått ett sinne Öppet för skämt såväl som allvar;
ja, om vi få tro Jean Paul, det förra just till följd
af det sednare. Han bevisar ju i sin Vorschule der
Aestetik, som Swift, ßabelais, Sterne, Young m. fl., att
hos individen, liksom han förut visat vara fallet med
nationer, är allvar i sinnet vilkor för ett godt skämt.
Kan man icke vara pietist i ordets vackraste och rätta
mening, utan att missförstå detta?
Lejonram skulle ej förstått det. Om han, såsom
vi nyss sade, nu inträdt i det vackra, välupplysta
förmaket hos öfverstens, i kretsen af de glada, skrattande
menniskorna, skulle han hafva fördömt dem alla, och
på sin höjd undantagit Elmers, som var tungsint och
föga deltog i den allmänna munterheten. Och’ han
skulle dömt orätt äfven i undantaget; ty kanske var
ingen af alla dessa själar så upprorisk och full af
ondo, som ryttmästarens i denna stund.
Oaktadt sitt segersälla morgonbeslut, var
nemligen Elmers när aftonen kom i värre ofrid äu förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
