Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139’
for henne att höra Ebba, med mera lifvadt uttryck
än hon någonsin sett hos henne, svara:
— Det vill jag gerna göra. Tocke der är
riktigt roligt. Dagarne gingo så fort medan jag stickade,
och det var just lite snopet när det tog slut.
Åh, det skall nog gå efter hand att väcka håg
för annat arbete också, tänkte Ada med lifvadt mod.
Och det måste gå snart, ty att mata hennes flit med
zephirgarn blir i längden alldeles för kännbart för
min kassa. Och för koftan skall hon få betalning i
penningar, och efter föga mer än gångbart pris, så
att hon får lära sig begripa arbetslönens odryghet;
det skall kanske sporra henne bättre.
Ada hade ej ringa besvär och omtanka för sina
skyddlingar; men det föll henne ej in att vilja
undandraga sig det, oaktadt Lejonrams råd att hon ej
skulle befatta sig med denna qvinna. Hon trodde
sig uppfylla Guds vilja och sin oeftergifliga pligt
genom att göra hvad hon kunde för dessa medvarelser,
sedan hon en gång kommit att taga kännedom om
deras nöd; ech ehuru fattigvårdens vägran att göra
något för Ebba, jemte kyrkoherdens och Lejonrams
yttranden, och hennes egna iakttagelser låtit henne
förstå att det var ett högst föraktligt föremål hon
valt för sin välvilja, ansåg hon sig ha lika liten rätt
att lemna henne, som de stackars barnen, åt sitt öde.
Ingenting intresserande satte smak på hennes
filantropiska åtagande; Ebba ingaf henne en vedervilja
som hon förebrådde sig; och långt ifrån att finna
nöje uti, skämdes hon för det slags guvernantskap
hon måste föra öfver en femti-års menniska, och
rodnade så som Ebba bordt rodna öfver att nödgas
upprepa påminnelser till en mor om att tvätta och kamma
sina barn och sig sjelf. Obehaget fick dock ej hindra
henne att göra det, då så behöfdes; och med ord så
allvarliga och välbetänkta, som hade hon i många år
varit uppfostrarinna, lade hon henne ånyo på sinnet
både dessa saker och den ännu långt vigtigare och
mera försummade: att söka Gud i hans ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
