- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
143

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

143’

skulle likväl tjenstfolket ansett sina rättigheter
våldförda, om de ej fått göra det, ooh ungherrskapet
dömde ej under sin värdighet att gå ner och titta på
kalaset. Ada var då som bäst sysselsatt med sina
julträn; men Emerence och Eugene togo henne nolens
volens med sig till köket; och hon, som ej sedan sin
späda barndom sett ett sådant gästabud, måste
storskratta, när hon såg alla de välsmorda munnarne
som ifrigt tuggade och muntert glammade.

— Nu förstår jag, — sade hon, — hvarifrån
farbror fått sin historia om käringen, som undrade
hur kungen lefde om jul, och fick till svar af sin
grarmqvinna: Han äter flott och dricker flott och
ligger i flott, begriper du väl. Det är smörjiga
julseder ni har här. Tacka vill jag hemma på Bergala!
Der brukade vi sätta upp sädeskärfvar på taket åt
fåglarne. — Men se, Emerence, vi kunna få ett nöje
i den vägen här också! Der flyger just en flock
dufvor ned på gården. Låt oss få litet ärter att mata
dem med! Det blir bestämdt smakligare att se på
än det här feta kalaset."

Dufvorna, som glänste, somliga af bländande
hvithet, andra af guldblandad skiftning, trippade fram
och plockade begärligt upp ärterna ända invid
flickornas fötter, bevisande dymedelst hur smakligt de
funno sitt kalas. De skrämdes ej ens tillbaka af den
handklappning hvarmed lilla Marianne uttryckte sin
förtjusning öfver detta splitter nya nöje; och när de
efter god förplägning flögo hem till sin
höganlofts-bur i ett af stadens kyrktorn, måste de ha berättat
för sina respective anförvandter att det fanns
beskedlig ungdom i öfverstegården; ty snart infann sig der
en mycket större flock dufvor. Ada skulle just då
sätta sig i slädan för att fara till Näset; och när
hon såg dem lägga hufvudena på sned, trippa sökande
omkring och sträcka halsarne åt alla håll for att få
syn på julkalaset, bad hon Eugene tillfredsställa deras
matlust. Han lofvade visserligen; men lofva och hålla
äro två olika ting. Dufvorna fingo flyga sin väg med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free