Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194’
hon icke nu till det ämne, hon redan ofta förgäfves
framställt: pligten och trösten af att söka Gud! —
Hon hade hoppats mycket för Thérese af denna
sjukdomens och stillhetens tid, hoppats att sjelf kunna
medverka till att föra henne på högre och allvarligare
tankar, och just derföre fogat sig så villigt efter detta
ständiga behof af hennes sällskap, som tycktes henne
en så underlig sjukdoms yttring hos den nyckfulla
styfsystern. Men detta hopp hade allt hitintills varit
fåfängt.
Thérese var nu så mycket bättre, att läkaren,
långt ifrån att längre stänga henne inom fyra
väggar, tvertom uppmanade lienue att åka ut och att
söka förströelse i mindre sällskapskretsar; men hon
fann sig nu så gul, så mager och förskräcklig, att
hon på intet sätt kunde visa sig ens i hemmet
för de närmaste bekanta. Hon höll sig nu inne
i sitt rum af fåfänga, likasom förut af tvång; och
under detta sednare stadium hade Ada knappt haft
mod att förnya försök som förut slagit så illa ut.
Men efter den blick hon nu trodde sig ha kastat uti
Thérèses allra innersta tänkte hon: Nu, ack nu skall
hon säkert höra en himmelsk röst tala till sig ur ordet,
och jag skall få den glädjen att vi förstå hvarandra,
att vi börja lefva med ett nytt lif! — Också var hon ej
sen att fråga om Thérèse ej ville låta läsa något for
sig, och på hennes jakande svar tog hon till ett
kärnfullt Guds ord, i det hon sade:
— Jag tror att detta skall vara just hvad vi
begge nu behöfva.
Thérèse hade ofta bedt Ada läsa för sig, men
sällan fick det vara annat än romaner. Då Ada nu
tog till andaktsboken, kunde hon väl icke säga: jag
vill ej höra det! Men det var i alla fall tydligt att
hon icke hörde; och hur än Ada måtte bära sig
åt, förblef hon dag efter dag lika kall och oåtkomlig.
— Det är verkligen märkvärdiga suppositioner
du måtte ha om mig, — sade hon slutligen en dag,
— eftersom du beständigt vill läsa sådane der bot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
