- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
198

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

198’

Men utkommen, brummade han, under det han tog
vägen till sin brors rum:

— Hon går och blir nervsvag, minsann gör hon
inte det! Sådant der våtväderslynne är för ingen
del hennes naturliga. Hon måste ut och andas
landt-luft, om än aldrig så litet.

Han började genast ackordera med öfversten om
att få Ada och Emerence ut till sig på några dagar,
påstående att han längtade ofantligt efter fremmande
sedan han nu fått litet i ordning. Och efter några
om och men samt nödiga öfverläggningar med Marianne,
beslöt han att de skulle få komma redan följande dag.
Hela familjen skulle fara ut och hemta dem några
dagar sednare, om Thérese kunde förmås vänja sig
vid luften så att hon vore med om den lilla
utfärden. Emérence var förtjust öfver farbror Adrians
"hyggliga påhitt;" och för första gången på tre
månader dansade Ada genom salongen vid utsigten att
ändtligen få se det lilla ställe som redan i
föreställningen blifvit henne kärt, som en syster till Bergala

15.

— Tycker inte farbror, — sade Ada, under en
morgonpromenad i skogen på andra sidan om
Alm-lunda, — att denna morgon är bra lik den sista vi
hade på resan i höstas ? Alldeles samma karaktär,
och dock så annorlunda! Då var det den matta allt
längre bortgående solen som i ett sällsynt anfall af
godt lynne log från en; kanske för sista gången på
året, klarblå himmel. Nu är det den modigt
uppåt-klättrande, som, rik på leenden, lofvar och gifver mera
i hvartenda af dem. Då slog rimfrosten ej blott om
natten sitt silfverfiligrams kring trädens qvistar, utan
hade fuktstoff nog att utföra sina idéer äfven under
dagen, så att Almlundas gräs växte till långa fransar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free