Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214’
Annika sade att det är godt gry i mig och att
jag alls inte bar mig tåpigt åt i väfven, — berättade
Emerence under hemvägen; och hon satte näsan i
vädret med så frisk belåtenhet öfver komplimangen,
som hade det varit den utsöktaste af hennes
balkurti-sörers. Men visst blef hon ännu mer belåten när hon
derhemma på Almlunda träffade två af dessa:
löjtnanterna Wolf och Wimmerskantz, som kommit att
göra ’sin visit hos herr Stjernefält och fröknarne.
— Det var en oförliknelig idé, — ropade hon
lifligt, — som jag skall hålla herrarne räkning för så
länge jag lefver. Inbilla er likväl inte att jag saknat
staden eller några herrar löjtnanter! Visst inte! Men
det är i alla fall roligt att få se någon, att få höra
hvad som händer. Var det mycket folk hos
lands-höfdingens i går? Saknade man mig mycket?
Löjtnant Wolf var ju på bröllopet hos Flippelins? Hur
såg bruden ut? hur var hon klädd? Berätta, berätta!
Och sedan jag fått höra allt hvad jag vill, så skall
jag tala om hur det går till att väfva blaggarn i
torpstugorna.
Man kan tänka att löjtnanterna villigt dukade
upp hvad de förmådde af både dikt och sanning
angående de sista dagarnes tilldragelser. Det blef en
munter pratstund i farbror Adrians lilla förmak, och
Emerence skrattads så, att tårarne runnö.
— Men hvart tog ryttmästaren vägen? —
frågade hon, då man småningom kommit så långt, att
hon skulle beskrifva visiten i Ängsbo. — Elmers borde
ju höra hur väl han presenterade sig på den
hög-karmade trädstolen med röda rosor på blå botten, der
han satt liksom magnetiserad af fader Jans tal om
dikning och trädesgödning. Så här satt han och bara
stirrade på en punkt rakt framför sig, men såg så
blid ut ändå, som om han velat taga hela verlden i
famn. En stor grå katt hoppade upp på ryggen på
honom och strök sitt hufvud mot hans hår. Jag hade
dött, om det händt mig, det är jag säker på. Men
Elmers märkte ingenting, fastän katten knarrade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
