Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242’
— Tag tillbaka dina ord, Elmers! Låt det vara
som bade de aldrig varit sagda! En olycka kommer
aldrig ensam, och äfven detta, som skulle varit min
glädje, blir nu en olycka mer!
— Hur är det? hvad har händt? hvad fattas
dig, min bror? — Nu behöfde man ej längre
återhålla dessa frågor.
— Du skulle få en vanhedrad svärfar, du skulle
förbinda dig med en förstörd familj, — sade öfversten
med plågsamt bemödande.
— Vanhedrad! Detta ord ljöd som ett eko
tillbaka från hans tre åhörares läppar.
— Ja, vanhedrad, — upprepade han med
eftertryck. — Och derföre, Elmers, är det min pligt att
bedja dig återtaga din begäran.
I stället för svar fattade Elmers Adas hand, och
slöt den så fast i sin, som om ingen makt på jorden
nu skulle förmå fråntaga honom den.
— Men, min bror, min bror, så säg då! Förklara
dig, — ropade Adrian.
— Jag är ruinerad, förlorad, — svarade öfversten,
hvars hela kropp skälfde af den sinnesrörelse han
förut sökt återhålla, och som färgat hans eljest
manligt bruna kinder askgrå.
— Genom en oförlåtlig svaghet, — fortfor han
efter en paus, hvarunder han låtit sig af Adas armar
dragas ned på soffan utan att der finna den hvila
hans upprörda varelse väl behöfde. — Genem en
svaghet, den jag nu förbannar, har jag i många är lefvat
öfver mina tillgångar. Så länge krediten var god,
lade jag föga vigt derpå och fann beqvämast att
blunda för den tilltagande disproportionen mellan
inkomster och utgifter. Emedlertid märkte jag mer och
mer att det var på tok, märkte äfven att somliga
började draga öronen åt sig vis à vis mig; men ehuru
saken gick mig djupt till sinnes, var jag alltför litet
affärskarl att söka rangera mig medau det ännu var
tid. Lojhet och falsk blygsel förenade sig att låta
mig anse en genomgripande reform omöjlig; och fastän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
