Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271’
sjelfva hans umgänge med Gud i bönen! — Efter ett
år af köttets oupphörliga korsfästande, af den mest
ascetiska renlefnad, de mest trosvarma förklaringar för
svagare bröder, hurusom det väl vore bättre att gifta
sig än brinna, men intetdera anstode den som med
hans öfvertygelse egnat sig åt Herrans tjenst; efter
allt detta var han då icke längre kommen än att han
drömde förföriska drömmar om eu qvinna! Och hvilken
qvinna — ett retande djefvulens barn, en glittrande
dagslända, som tanklös fladdrade öfver förderfvets giftiga
pöl! — "I sitt kötts dagar1’ hade han, intagen af den
äldre och mera bländande systern, haft styrka att slita
sig ur förtrollningen så snart han märkte tomhet och
falsk glans der, hvarest han trott sig se rent och
gediget guld. Och nu, i fullheten af hans andliga lif, blef
kampen utmattande mot en lockelse, som han så djupt
föraktade. — O, förödmjukelse!
Lejonram var, med allt sitt svärmeri, en ärligt
menande kristen. Han ransakade således sitt hjerta
intill innersta skrymslan så snart han märkt att der
var något på tok och ödmjukade sig rätt allvarligt.
Han fann att han förhäft sig, då han trott sig hafva
så alldeles bortkastat sitt kött, insåg att han väl torde
få behålla en god del deraf så länge han skulle bära
den yttre omklädsel, samt att han behöfde mycken
och sträng tnktan, han som velat gälla för en mästare
i Israel. Hans andliga högmod fick en skarp qväsa,
men han var vis nog att tacka derför. Han blef
således verkligen kristen och mindre fantast efter den
upptäckt som syntes honom så förödmjukande.
Naturligtvis ville han ej nära sin svaghet genom
att återse dess föremål. Den som vill höra Herren
till bör ej, kan ej förena sig med en som icke vill
det. Och han var öfvertygad att Emérence ännu icke
ville öfvergifva verldens lif. Han hade sagt henne
sanningen; nu borde hon ej mer höra ett ord af
honom förrän hon visat att hon ville följa den. Och
skulle hon aldrig vilja det, så gjorde han äfven för
hennes del rättast i att hålla sig undan. Ty tusen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
