Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: stamtabeller - 4. Svenska ättegrenen - Stamhuset Marsäter (Fredriksnäs)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle anträda återvägen till Sverige, erhöll han i uppdrag af en Forselles
att till Stockholm medföra och till en dennes slägtning, grefve Axel Mauritz
Piper till Engsö, öfverlemna arfsmedel till ett belopp af etthundratusen
riksdaler, tillhörande dennes hustru, född Ehrenrooth, hvilket uppdrag han
åtog sig, men var nära att få ångra denna sin beredvillignet. På väg
mellan Borgå och Lovisa anlände han sent en afton till en
gästgifvargård, der han tog nattqvarter; men ännu något senare ankommo dit
tvenne andra resande, som strax
derintill blifvit utplundrade af
röfvare. Färden öfver Östersjön
gjordes på ett segelfartyg, den
tidens enda fortskaffningsmedel
sjöledes, och då en stark storm
uppstod, skepparen, som var
alldeles okunnig i navigation, blef
sjösjuk, och fartygets besättning
icke kunde navigera detsamma,
blef det väderdrifvet till närheten
af Reval. Det var icke förr än
efter en 14 dagars högst
äfventyrlig resa som det ankom till
Stockholm.
På 1830-talet besökte han
på Gottenvik i Häradshammars
s:n på Vikbolandet, Östergötland,
den för sina egenheter kända
grefvinnan Catharina Charlotta
Posse, född friherrinna von
Otter, enka efter presidenten
grefve Arvid Erik Posse och
brorsdotter till öfversten frih.
Sebastian von Otter, som för sitt
deltagande i „Anjalaförbundet“
AUGUSTA TAUBE F. REHBINDER (Tab. 64) var dömd från lif, ära och gods,
men som blef benådad på
afrättsplatsen. Grefvinnan Posse kallades af folket „nattgrefvinnan“, emedan
hon vistades uppe om nätterna och sof om dagarna. Hon var, som
medlemmarna at ätten von Otter i allmänhet, en utpräglad „antigustafvian“.
Sedan Fredr. Wilhelm Rehbinder vid ifrågavarande besök helsat på
grefvinnan, som mycket vänligt tog emot honom, sade hon utan annan
inledning till honom: „Kände han, min vän, konung Gustaf 1112 Jag
skall säga honom, min vän, att han var en stor fähund“.
Fredrik Wilhelm Rehbinder var allmänt omtyckt för sin älskvärda
karakter, för sitt glada och blida lynne samt för det stora tillmötesgående
och den välvilja han under sin embetsutöfning ständigt visade hög och
låg. Han tyckes dock hafva ärft något af det gamla krigarblodet, hvil-
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
