Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 1. Friherre Henrik Rehbinder till Uddrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans öfver sonens olycka djupt bedröfvade moder till rikskansleren grefve
Axel Oxenstierna, hvari hon anhåller om hans bemedling för att få sonen
benådad. Martensen hade på ett gästabud blifvit drucken och kommit
i gräl med några borgare, hvarföre hans husbonde tilldelat honom några
örfilar, sägande: „Gå bort ifrån mig, annars kan du bringa mig i olycka,“
hvilket drängen sade sig inse och aflägsnade sig; men sedan, dertill
uppeggad af köpmän, för hvilka han beklagat sig, kom han tillbaka och
öfverhopade sin husbonde „obeskedligen“ med klagomål, då denne i
vredesmod drog sitt svärd och slog drängen med flatan deraf. „Om han
nu häraf fick något dödshugg, vet man icke,“ säger Elisabeth von
Vietinghoff. Att det så tillgått, som hon uppgifver, skulle bevisas af
handlingarna, som blifvit till regeringen öfverlemnade af öfverstelöjtnanten
Berend Taube, som för hennes son anhållit om „pardon“.
Sedan hade hennes moder Dorothea von Vietinghoff gjort en resa
till Reval för att öfverlemna samma handlingar med begäran om „pardon“
för sin dotterson. Detta blef utlofvadt; men ingenting tyckes dervid
blifvit gjordt; ty Elisabeth von Vietinghoff hade, sedan hennes moder
varit död i tre år, „med bön och gråtande tårar“ hos guvernören i Reval
anhållit om tillstånd att hos regeringen söka erhålla sin sons benådning.
Till detta ändamål hade hon måst göra en mödosam resa till Reval, „jag
högst bedröfvade, eländiga blinda qvinna, säger hon. Hon sätter nu
sitt hopp till rikskanslerens bemedling att hos Kongl. Maj:t erhålla sin
sons benådning, så mycket mera som drängen var af danska föräldrar
och ingen målsägare under de sedan hans död förflutna åren anmält sig.
Drottning Christina beviljade omsider Elisabeth von Vietinghoffs bön
och gaf hennes son fri lejd att inför rådet i Reval försvara sin sak, och
då ingen målsegare fanns att föra talan emot Henrik Rehbinder, är det
antagligt, att målet blef afskrifvet.
Under sin landsflykt vistades han utan tvifvel vid svenska hären i
Tyskland, hvarest vid ifrågavarande tid det trettioåriga kriget som bäst pågick.
Den, som var förklarad i akt, kunde nemligen med full säkerhet vistas
hvar som helst, utom i det land, i detta fall Estland, hvars styrelse
utfärdat aktförklaringen; men han kunde icke utan stor risk beträda detta
lands jord förr än han erhållit lejdebref.
Såsom ryttmästare vid Drottning Christinas lifreg:te till häst deltog
Henrik Rehbinder. med så stor utmärkelse i belägringen af Prag
(1648), att han redan samma år blef befordrad till major vid nämnda
reg:te. Efter det långvariga krigets slut vidtogos emellertid stora
indragningar vid krigsmakten, som efter fredsslutet 1648 var större
än behöfligt. Henrik Rehbinder erhöll då, i likhet med många andra
af trettioåriga krigets hjeltar, 1650 sitt afsked, hvarvid svenska härens
då varande generalissimus, Pfalz-grefven Carl Gustaf — sedermera
1 1649 befann han sig i denna egenskap i Wismar, der han nämnda år
„afdankade“ ryttaren Herman Böllia, som förut varit „adelsbuss“.
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
