Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 5. Friherre Reinhold Johan Rehbinder till Uddrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf von Willebrand, öfversten Gustaf von Knorring, hoffrättsrådet
Samuel Ehrenmalm, krigsrådet Ernst Jägerhorn, öfverstelöjtnanten
frih. Otto Stackelberg, öfverstelöjtnanten frih. Carl de Carnall,
lagmannen Adolf von Willebrand, majoren frih. Reinhold Johan Rehbinder,
majoren frih. Carl Fredrik Rehbinder (Tab. 11), majoren frih.
Carl Mannerheim, majoren frih. Göran Lybecker och assessor
Carl Gyldenstolpe.
Af dessa tolf adelsmän, som alla infunno sig, hade tre,
hofrättsrådet Ehrenmalm, frih. Carl Fredrik Rehbinder och lagman
Willebrand, redan vid samlingen sina utlåtanden om den ifrågavarande saken
färdiga. Samtliga öfverensstämde deri, att de, under hänvisande till
de tidigare löftena om lagars och privilegiers vidmakthållande, betona
det mot riddarhusordning och adliga privilegier stridande i det nu
föreskrifna representationssättet.
Carl Fredrik Rehbinder yıtrar: „Ehuru jag vid sjelfva saken, att
en deputerad må väljas och afsändas, icke något kan eller vill
invända, finner jag dock, till förvarande af mitt stånds välfångna vigtiga
rättigheter och för att, så långt som det på mig ankomma kan, söka
afvärja ett prejudikat, som i en framtid möjligen kunde leda till de
äfventyrligaste följder, föranlåten att vid det för deputerades väljande
nu föreslagna sättet göra en anmärkning, som i mitt sinne är af den
vigt, att om den af mig skulle åsidosättas, jag ej annorlunda kunde
anses, än såsom hade jag brottsligen medgifvit, det riddarskapets
och adelns i Finland egenskap och anseende af ett riksstånd nu
genast vid första början af en förestående regering alldeles må
förfalla.“
Till dem, som mest energiskt uppträdde mot den anbefallda
deputationen, hörde Reinhold Johan Rehbinder. Hans son, grefve
Robert Henrik Rehbinder (Tab. 15), har bland sina memoarer bevarat
en i detta syfte uppsatt promemoria, som var afsedd för och
antagligen äfven meddelad öfriga elektorer, och som innehåller en kraftig
maning att icke lemna sig sjelfva och sina förfäders vapen i
händerna på en styrelse, som nogsamt skulle veta bruka dem till
undergräfvande af Finlands frihet. Det gällde en kamp om principer, i
hvilken man ej borde vika en fotsbredd för att ej förlora allt.
Med största misstroende borde derför äfven den föreslagna
deputationen mottagas och en förklaring uppsättas, att man ej kunde foga
sig efter den gifna befallningen. De verkliga motiven till denna vägran
kunde väl icke utsägas; men andra skäl skulle kunna påfinnas, och
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
