Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 9. Riksgrefve Nikolai Ludvig Rehbinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Schwarz war die Nacht, — fern hallt der Glocke Ton.
Der Schlummer floh mich, der mich oft geflohn;
Bis endlich sein ersehnter Pfeil mich traf. —
Ein seltsam Traumbild störte meinen Schlaf:
Es trat mit Purpurblumen in der Hand
Mein totes Kind an meines Bettes Rand
Und sprach, indem es mir die Blumen bot:
„Ich lebe, aber siehe, Du bist tot!%
In jänem Schrecken bin ich da erwacht, —
Der Tag brach an — doch in mir blieb es Nacht.“
Nikolai Ludvig Rehbinder framträdde äfven såsom prosaförfattare,
till exempel i skissamlingen „Estland“. Mycket högre nådde han
emellertid som dramatisk författare. Hans första dramatiska försök
var det romantiska skådespelet „Der Liebestrank“. Senare gjorde
han stora framsteg i denna konstart. Störst uppmärksamhet väckte
hans tragedi „Rizzio“; men såsom höjdpunkten af hans dramatiska
diktning får räknas sorgespelet „Jesus von Nazareth“, som tillika
var det sista arbete han upplefde att se publiceradt (Wiesbaden 1875).
Äfven om han nådde fram till vackra resultat inom andra
litterära konstarter, gick dock utan tvifvel hans begåfning utprägladt i
riktning af den lyriska poesien.
Såsom slutomdöme om hans diktarepersonlighet måste det sägas,
att han aldrig nådde, hvad han innerst ville. Hans förmåga räckte ej
till för de ädla och dristiga mål han föresatte sig. Han tyckte sig
aldrig fylla de stränga fordringar han sjelf uppställde. Han längtade
till höjder, dit hans vingar ej förmådde bära honom. Denna
konflikt mellan sträfvan och förmåga, mellan intention och resultat, blef
det djupt tragiska momentet i hans lif både som diktare och
menniska. I dikten „Finis“, som slutar hans sista samling, och äfven var
den sista sång som steg från hans dödssårade själ, finner denna
tragiska konflikt sina gripande uttryck:
„Und so zerschlag ich meine Leier, Wie träumte ich in jungen Tagen
Die nicht getönt wie ich gewollt; Mich selig in der Dichter Kreis, —
Die Lieder schleudre ich in’s Feuer, Wie hat das junge Herz geschlagen,
Sie klangen nicht wie sie gesollt. Beim Bild der Zukunft, voll und heiss!1
Für wahr, es war ein ernstes Ringen, Umsonst; was mir in’s Herz gezogen,
Es war die zwingende Gewalt, Wo blieb es bei des Lebens Graus?
Aus vollem Herzen war’s ein Singen, Was ich gehofft, es ist verflogen
Doch ach, es ist verweht, verhallt. Wie Blätter bei des Sturmes Braus.
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
