Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Natur och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägen till hovintendentens bostad, belägen några hundra
famnar från slottet. Vid det jag satte foten på första
steget till den trappa, som leder upp till hovintendentens
port, mötte jag ett ungt fruntimmer i vacker
sommardräkt och med de ädlaste anletsdrag. Då det för övrigt
låg i hela hennes hållning det slags värdighet, som röjer
vårdad uppfostran jämte vana att umgås på spetsen av
samhället, anade jag att det var Ekströms fru jag hade
för mina ögon.
Jag bugade mig, nämnde mitt namn och frågade efter
hovintendenten.
»Min man talar ofta om er», svarade exgrevinnan,
betraktande mig med en viss nyfikenhet, »och vi ha länge
hoppats få se er hos oss. Han är för närvarande icke
inne, men kommer otvivelaktigt snart. Var emellertid
god och stig in; ni träffar där inne en annan av min
mans vänner, som troligtvis kommit med samma båt som
ni. Men ni måste tillåta mig att blott för en enda gång
vara oartig värdinna. Jag har bud från slottet, måste
ovillkorligen dit, men är snart åter.»
Därefter bad hon mig stiga in. Inkommen i en
prydlig våning, påträffade jag i hovintendentens skrivrum min
medpassagerare på ångbåten, Björkman, vilken makligt
sträckte sig på en soffa, blossande på en cigarr och med
ett bord framför sig, rikt på förfriskningar av
varjehanda slag. Även jag slog mig ned i soffan, språkade
med Björkman och glömde icke heller förfriskningarna.
Snart visade sig Ekström, men han kom inrusande i
rummet, liksom hade han haft de tre furierna hack i häl.
Jag hade ämnat mottaga honom med utropet: »Du
lycklige, du avundsvärde!» Men orden dogo på min tunga.
Ekström var blek, hans ögon rullade vilt, och, utan att
ge sig tid att hälsa på oss, kastade han sig ned på en
stol med bägge händerna för pannan. Jag hade aldrig
föreställt mig, att Ekström, som alltid förefallit mig
vara en av de lugnaste människor i världen, någonsin
kunde råka i sådant tillstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
