Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket mer än jag, dig liöllo alla af, men ingen
brydde sig om mig."
Men de båda barnen började allt mer undra,
om de verkligen voro döda, eller hur allt detta
kunde hänga ihop; och systern sade: "nej Veli,
jag tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju.”
"Ack. livad mer om vi lefva", sade Veli. "För
oss är ju dock solen död."
Följande dag, när Veli ännu sof, kände
systern noga omkring på alla väggar, och så fick
hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så
började hon rycka och raska på den; men stenen
ville ej lossna. Och så tog hon en vedklabb, som
hon visste att låg i ett hörn, och började med
den slå på stenen, och se, till slut föll den ner
och blottade en liten glugg, dit den blifvit
instoppad. Gluggen var ej större än en hand och
muren var tjock, men solen lyste klart derutanföre
och några strålar föllo äfven in genom gluggen,
rakt in i Fängelset.
"Veli, Veli, skynda, solen är icke död", ropade
systern åt sin bror. Och Veli sprang opp och
kom till gluggen och systern kysste honom och
sade: ”hvad du är vacker.”
Men Veli svarade: "syster, syster, fägringen
är bra för solskenet och den vackra dagen, men
den är dock ett lappri, den duger till intet i sorg
och mörker.”
Och när syskonen stodo och fröjdades åt
solen, då sade Veli: "Syster, sjung dock en gång
för mig, äfven när jag kan se dig sjunga.” Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
