Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 3. ”Immanis pecoris custos, immanior ipse”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de samtidigt med klockan. "Fortsätt!" ropade han med ett
vanvettigt skratt. Så småningom ökades farten, och
samtidigt med att klockans svängrum blev större, vidgades även
Quasimodos öga och flammade med ett allt mer och mer
fosforescerande sken. Till sist hade den stora klockan
kommit i gång, hela tornet darrade, bjälklager, blytak,
stenmurar, allt kom i skakning och vibrerade från grundvalarna till
murkrönen. Då fick Quasimodo fradga kring munnen, han
sprang av och an, han skälvde samtidigt med tornet från
topp till tå. Befriad från sina fjättrar vände klockan nu i
raseri omväxlande sitt bronsgap mot tornets båda väggar, mot
vilka hon utsände denna stormens andedräkt, som hördes
på fyra mils omkrets. Quasimodo ställde sig framför detta
vidöppna gap, hukade sig ned, rätade åter på sig alltefter
klockans rörelser, insöp dess andedräkt och betraktade
omväxlande torget, som låg tvåhundra fot nedanför honom,
och den långa koppartungan, som varannan sekund dånade
i hans öra. Det var det enda ord, han kunde höra, det enda
ljud, som för honom bröt den ständiga tystnaden. Hans själ
vidgades därav likt en fågel i solskenet. Helt plötsligt greps
han av klockans frenesi, och då blev hans blick sällsam; han
inväntade nästa annalkande av den väldiga metallmassan,
liksom spindeln inväntar flugan, och sedan kastade han sig
över den. Hängande över avgrunden, slängd av och an av
klockans svängningar, grep han bronsvidundret i öronen,
klämde det mellan sina knän, sporrade det med klackarna
och fördubblade med sin ansats och sin tyngd klockans
våldsamma flykt. Under tiden darrade tornet, medan han skrek
och gnisslade med tänderna, hans röda hår reste sig på
ända, hans öga lågade, hans bröst flåsade som en blåsbälg
och jätteklockan gnäggade och flämtade under honom. Då
var det inte längre Notre-Dames stora klocka eller
Quasimodo, klockringaren; det var en dröm, en storm, yrseln
grensle på dånet.
Närvaron av denna sällsamma varelse spred en sällsam
fläkt av liv genom hela katedralen. Det tycktes utströmma
från honom — åtminstone sade den vidskepliga massan det
— någonting hemlighetsfullt, som förlänade liv åt alla
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
