Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den slinkan . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är mitt allvar. För dem som envisades att fara
med den var den farligare än alla de andra
sjukdomarna tillsammans.
»Då vi fällde ankar utanför Guayaquil kom ett halvt
dussin skeppare från andra ångbåtar ombord och
varnade vår skeppare att inte låta någon av befälet
gå i land annat än dem han ville bli av med. En
roddbåt kom och hämtade mig från Duran, som
ligger på andra sidan floden och är järnvägens slutpunkt.
Och den hade med sig en man som flög uppför
landgången tre skutt i taget, så ivrig var han att
komma ombord. Då han kom upp på däck hade
han inte tid att tala till någon av oss. Han lutade
sig ut över relingen, knöt näven åt Duran och ropade:
»Nu blev du bet ändå! Nu blev du bet!»
»Vem är det som har blivit bet?» frågade jag.
»Järnvägen», sade han, i det han spände upp
remmen och tog av sig sin stora Coltrevolver, som han
hade på ett lätt åtkomligt ställe på vänstra sidan
under rocken. »Jag stannade kvar så länge jag hade
gjort upp om — tre månader —, men jag slapp ändå
undan. Jag var konduktör.»
»Och det var den järnväg jag skulle tjänstgöra
vid. Men det var ett intet mot vad han sedan talade
om för mig. Järnvägen gick från Duran, som ligger
i jämnhöjd med havet, ända upp till tolv tusen fot
på Chimborazzo och ner till tio tusen fot i Quito på
andra sidan om bergskedjan. Och det var så farligt
att tågen inte gingo om nätterna. Passagerare med
biljett ända fram måste stiga av och sova i byarna
medan tåget väntade på att det skulle bli dager. Och
varje tåg hade med sig en avdelning Ecuadorsoldater,
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
